Finland kapitulerar 1939 och Sverige får Sovjet som granne

Diskussioner om alternativa vägar historien kunde ha tagit.
Användarvisningsbild
B Hellqvist
Redaktionen
Inlägg: 5893
Blev medlem: 24 mar 2002 16:05
Ort: Skövde

Finland kapitulerar 1939 och Sverige får Sovjet som granne

Inlägg av B Hellqvist » 30 nov 2006 23:37

Hur tror ni att det hade utvecklat sig om Finland inte hade klarat av Sovjets angrepp 1939, utan hade kapitulerat. Sovjetiska trupper hade stått vid Torne älv, och troligen även intagit Åland. Tyskland hade enligt planen tagit Norge och Danmark (Molotov-Ribbentrop-pakten var fortfarande i kraft), men efter operation Barbarossas inledning hettar det till på Nordkalotten. Skulle Sverige ha kunnat hålla sig utanför kriget, eller hade vi lierat oss med tyskarna?

Användarvisningsbild
Schwalbe
Tidigare medlem
Inlägg: 3422
Blev medlem: 20 jun 2002 12:51
Ort: Sverige

Inlägg av Schwalbe » 30 nov 2006 23:44

Jag tror inte att Sverige skulle ha lierat sej med tyskarna, för Sverige hade inte blivit anfallet.
Man hade säkert skickat mycket trupper mot gränsen, men jag tror att Sverige hade fortsatt föröka hålla sej utanför kriget.

myom
Medlem
Inlägg: 315
Blev medlem: 21 jan 2004 13:03
Ort: Gävle

Inlägg av myom » 01 dec 2006 14:11

Det ryska självförtroendet för operationerna i nordkalotten under sommaren och hösten 1941 då de begränsade tyska operationerna lett till en kontrollerad reträtt från bara små oviktiga områden har under vintern 41/42 utbytts till en fullständig kollaps. Finska partisaner i samband med en intensifierad tysk/exilfinsk vinteroffensiv lett till att hela fronten försvinner. De bristande kommunikationerna, försvårade av sabotage, gör att förstärkningar inte når fram. Tvärtom, de styckas upp och förintas av partisaner i stelfrusna mottis, mycket likt de framgångsrika operationerna kring Suomussalmi. Murmanskbanan saboteras flera gånger, vilket leder till ökande mat- och materialbrist i den sovjetiska armén. Detta påverkar inte bara norra fronten som nu sträcker sig oroande nära Vita Havet, utan även operationerna längre söderut. I en snabb offensiv når kombinerade tyska och finska (som nu upprättat reguljära finska förband) förband Vita havet och skär av 600 000 sovjetiska soldater (inklusive ett tiotal nyanlända högkvalitativa divisioner i förhoppning om att ), som nu är fast på Kolahalvön. Dessa glöms bort med avsikt av Stalin, Roosevelt och Churchill. De tafatta försök att förse dem med material och mat leder till nedskjutna plan och torpederat tonnage samt otaliga förluster på Vita Havets isar som försöks användas som vägar.

Södra Finland får stå ut med mycket som hämnd för detta. Sovjet intensifierar tvångsrekryteringarna av finländare till sovjetiska armen (för andra fronter än den finska) och civilbefolkningen lider mycket under vintern och neddragna matransoner leder till massdöd, partisandåd och repressalier i en ökande våldsspiral. Detta leder till att Sverige (I krigsdeklaration mot, och strängt endast mot, Sovjet, och avtackar sig lika strängt association med Tyskland) besätter Åland och Åbos skärgård och kusttrakt. de sovjetiska styrkorna drar sig undan (tacksamt bör tilläggas, då dessa områden, och förresten hela Finland, tär på resurserna) vilket leder till att förutom någon enstaka luftstrid och skärmytsling håller sig Sverige från direkta krigsoperationer). Detta leder dock till att formellt (och ironisk påminnelse från Moskva) måste Storbritannien och USA förklara Sverige krig, men detta leder till i stort sett samma notiser som USAs deklaration av krig mot Finland i den faktiska historien. Detta faktum och de begränsade operationerna leder faktist till att fred inte sluts förrän 1966 när någon upptäcker att man inte tecknat ett fredsförslag mellan Sverige och Storbritannien (iromiskt med tanke på något som beskrivs senare i detta inlägg). De av Sverige befriade områdena överlämnas till Finland när frontlinjen når Det Egentliga Finland. Svenska trupper lämnar då Finland.

På östfronten fortsätter kriget i stort sett på samma sätt som i den faktiska historien, med skillnad om att de ryska styrkorna förlorar mer manskap för att uppväga utrustningsbortfallet från västmakterna, pg.a. bortfallet av leveranser över Ishavet. Moskva blir kvar i rysk ägo, ställningen inför 1942 ser fortfarande ut att vara till tyskarnas favör.

Medan den norra delen av fronten nu består av ett räddnings/fångagaroperation forstätter striderna i den södra; Ju mer av Finland som återtas, både av de avancerande trupperna av norr, och av lokala partisanrörelser och att Sovjetstyrkorna lämnar hela landsdelar, desto fler finländska trupper upprättas, och detta leder till att man sommaren 1942 återupprättar staten Finland samt dess armé, ledd av Mannerheim. Frontlinjen inför sommaroffensiverna följer i stort sett 1939 års gränser i söder, medan Tyskland håller Kolahalvön uppe i norr.

Samtal hålls i hemlighet för en separatfred mellan Finland och Sovjet, Sovjet garanterar Finlands gränser enligt 1939 i utbyte mot annan inblandning i kriget. P.g.a. Tysklands framgångar i kriget ser opportunistiska finländare chansen att upprätta ett Stor-Finland vilket medför att kriget fortsätter 1943-1944 i stort sett på samma sätt som i den faktiska historian. Slutsumman blir att de militära finska förlusterna (inkl- partisanoperationer) blir dubbelt så stora, och de civila tiotusentals flera, än i den faktiska historian. Finland behåller dock vid freden 1944 sin suveränitet, dock med krav på sovjetisk insyn i många av landets angelägenheter, och får utstå större överträdelser och provokationer, och något som liknar kuppförsök och stort politiskt tryck under 1945-1948 men får stort stöd av västmakterna (betänk att ingen av dem förklarade krig mot Finland efter denna kontrafaktiska historia) vilket leder till större anknytning till NATO, som Finland går med i som en av grundarländerna 1949. Detta, i samband med att Finland återställer krigsskadeståndsbetalningarna samma dag, till att nordkalotten blir en än mer militariserad zon, och de första taktiska kärnvapnen placeras i nordkalotten 1966, både av NATO-förband men även Finland och det nyblivna NATO-landet Sverige (som till råga på allt nu formellt tecknar fred med Storbritannien, man hade som sagt glömt bort att man varit i krig)

Finland upplever, p.g.a. bristen av Sovjet som ett psykologiskt och ekonomiskt ok, ett ekonomiskt uppsving i klass med Sveriges, vilket leder till att Sverige, Finland, Norge, Island, Färöarna 1992 grundar Nordiska Unionen, NU, och 1994 ansluter sig Danmark som utträtt ur EU, och Grönland. NU och EU har mycket tätt samarbete kring allt utom de mer kontroversiella frågorna, vilket leder till en öppenhets- och demokratiseringsprocess inom EU med NU som modell.

Kommunismens fall berör inte norden på annat sätt än i den faktiska historien, utom att Finland inte upplever en ekonomisk kris kring tidigt 90-tal då man inte hade samma band till Sovjetunionen.

Detta leder till en stark känsla av nationalism, men även dess avarter rasism, värdekonservatism osv, vilket genomsyrar mycket av debatten udner efterkrigstiden och framåt: de nyanlända flyktingarna behandlas illa av både befolkningen och lagstiftning. Positiva (för länderna) effekter är lägre brottslighet utfört av invandrargrupper, men desto högre av högerextremt våld. Något som däremot är mycket negativt är att länderna inte ses som en neutral part i ett efterkrigs-Europa, vilket leder till att trots att företag som NokiaEricsson, OutokumpuSSAB, TeliaSonera och SonyLuxor, DanSkånska, är världsledande gigantföretag, bojkottas de av många. Homosexualitet förbjuds, vissa restriktioner mot åsikts- och pressfrihet införs, och trots att gamla ickedemokratiska reliker som kungahusen i Skandinavien avskaffas, går demokratin och friheten snabbt åt fel håll under 2001-2005, p.g.a. starkt inflytande från Danskt Folkeparti och Svenska Folkpartiet Nationalisterna. Kristendomen tappar status som statsreligion tidigt, och rekonstruerade versioner av Asatro, Ukon usko och Taara-tro uppnår under 70-talet samma acceptans som kristendom i legala aspekter, och ännu mer hos befolkningen (vilket var lätt då många synliga attribut i alla fall kommer från dessa traditioner, speciellt vid högtider som jul, påsk, midsommar osv. 2002 har sekulariseringen i NU gått så långt att de sista resterna av kristendom eller Asa-, Ukko- och Taara-tro tas bort, t.ex. äktenskapets särställning mot samboskap, förbudet mot homosexualitet, bidrag till trossamfund osv.

En ny grundlag i NU klubbas för andra gången igenom 2002, vilket leder till att demokratin förstärks och de största partierna från 70-talet återigen uttränger de högerextrema och ickedemokratiska. Under de närmaste åren ändras folkets attityder kraftigt, och NU deltar mycket i humanitära och militära operationer i världen för att upprätthålla fred och mänskliga rättigheter.

2006 suddades gränserna mellan EU och NU i praktiken ut, och bildade en gemensam, stark, öppen och demokratisk EU med de NU-länderna (med Estland som ny medlem) med speciella undantagsregler. Detta leder till att USA har en starkare motpol i EU/NU och agerar mer försiktigt och med mer samarbete i världen.

Lars Törnqvist
Medlem
Inlägg: 407
Blev medlem: 04 dec 2006 11:01
Ort: Stockholm

Inlägg av Lars Törnqvist » 18 dec 2006 09:18

Sverige skulle ha hållit sig utanför kriget så länge det inte hade blivit anfallet. Sovjetunionen hade nog varit intresserat av att ockupera delar av Norrbotten för att hindra malmexport till Tyskland och tyska transiteringar till och från Narvik, men i ett sådant läge hade Sverige rimliga möjligheter att försvara sig mot angrepp med viss hjälp av de tyska trupper som fanns i Norge, vilket hade inneburit att Sverige hade dragits in i kriget på Tysklands sida. Detta hade knappast varit önskvärt för Sovjetunionen, som behövde sina militära resurser bättre på annat håll. En troligare utveckling hade varit att Sverige hade gett efter för sovjetiska diplomatiska påtryckningar och stoppat både malmtransporter och transiteringar. Efter kriget hade Finland fått en kommunistisk regim och utvecklats på samma sätt som Polen, Tjeckoslovakien och Ungern, medan Sverige hade fått ungefär samma utveckling som i verkligheten.

Användarvisningsbild
Morgan
Medlem
Inlägg: 1314
Blev medlem: 07 mar 2005 11:21

Inlägg av Morgan » 18 dec 2006 11:56

Vad är det som säger att Stalin hade nöjt sig med att stanna vid Torne älv? Med tanke på hans äregiriga expansionspolitik både senare under kriget och under efterkrigstiden så är jag personligen övertygad om att det finska blod som flöt under de både offervilliga och framgångsrika försvarsstriderna vintern 1939 och våren 1940 räddade Sverige från sovjetisk ockupation och stalinistiskt förtryck. Men det är en fråga som får diskuteras i en annan tråd.

Vad gäller ursprungsfrågan så är jag lite tveksam till att vi skulle hålla oss utanför kriget om vi hade fått Sovjetunionen som granne. Det fanns högerriktade krafter, Lindholmarna, och säkert människor som i hemlighet sympatiserade med dem, så risken finns tror jag att vi hade allierat oss med Tyskland. Kanske inte i ett rent alliansskap, men mycket väl i ett vapenbrödraskap. Sedan tror jag även att den dåvarande svenska krigsmaktens utrustning och tillstånd skulle ha spelat stor roll i beslutet att alliera sig med Tyskland eller inte, en relativt stor del av flygvapnet med personal hade ju skickats till Finland i form av F19 och en inte försumbar mängd finlandsfrivilliga strid i kylan för den blåvita flaggan. I den svenska officerskåren fanns det, så som jag har uppfattat det, en slags kamratskap med den tyska officerskåren, mycket pga. erfarenheterna från Första världskriget, och detta kan mycket väl ha influerat ett beslut att alliera sig eller ingå vapenbrödraskap med Tyskland. Fast om jag minns rätt så var den kooalitionsregeringen som satt vid makten då inte så sugna på att riskera att dra in landet i krig utan orsak (direkt invasion). Jag tror riksdagsledamöterna vid den här tiden i såna fall fruktade att Sverige också skulle invaderas av Sovjetunionen eller de Allierade om Tyskland mot förmodan skulle förlora kriget, och det var nog inte så önskvärt vid den här tiden. Det gör att jag också sluter mig till slutsatsen att det enbart hade slutat med truppkoncentrationer vid gränsen mot Finland.

Så har jag uppfattat situationen.

Morgan

Användarvisningsbild
Stilleben
Medlem
Inlägg: 1724
Blev medlem: 01 sep 2002 17:24
Ort: Halmstad

Re: Finland kapitulerar 1939 och Sverige får Sovjet som gran

Inlägg av Stilleben » 18 dec 2006 12:33

B Hellqvist skrev:Hur tror ni att det hade utvecklat sig om Finland inte hade klarat av Sovjets angrepp 1939, utan hade kapitulerat. Sovjetiska trupper hade stått vid Torne älv, och troligen även intagit Åland. Tyskland hade enligt planen tagit Norge och Danmark (Molotov-Ribbentrop-pakten var fortfarande i kraft), men efter operation Barbarossas inledning hettar det till på Nordkalotten. Skulle Sverige ha kunnat hålla sig utanför kriget, eller hade vi lierat oss med tyskarna?
Jag förmodar att vi förhållit oss passiva, men skickat en mängd trupper till gränsen. Troligen hade Sovjet också med hänsyn till Tyskland förhållit sig passiva. Men vi hade säkert som Finland gjorde, inlett underhandskontakter med tyskarna samt, tror jag, precis som Finland när tyskarna anföll Sovjet, ställt upp i kriget på deras sida. Troligen hade vi då och för att förebygga ett sovjetiskt anfall, anfallit Sovjet över Torne älv! Jag tvivlar på att Sverige skulle ha haft något annat alternativ!

Användarvisningsbild
cocteau
Medlem
Inlägg: 499
Blev medlem: 23 maj 2005 13:36
Ort: Gävle

Inlägg av cocteau » 18 dec 2006 14:00

Hade inte den sovjetiska armén, även om den ny i detta Om-fall varit bättre, haft än större problem med den norrländska terrängen? Stora och små älvar att korsa varje kilometer... Försörjningslinjer över ockuperat land etc...
Stilleben skrev:Troligen hade vi då och för att förebygga ett sovjetiskt anfall, anfallit Sovjet över Torne älv! Jag tvivlar på att Sverige skulle ha haft något annat alternativ!
Åtminståne älvproblemet skulle den svenska armén möta i Torne, Kemi , Ii och Oulu älv med flera älvar.

- Hur såg förhållandet ut mellan dom "röda och vita" i Finland 1939. Fanns det en möjlighet att den svenska armén inte enbart skulle ses som befriare?
- Hur stor del av den finska armén skulle ha (tillåtits) retirera in i Sverige, hade den kunnat varit med in anfallet/återtagandet/befrielsen av Finland?

Jag tror att den finska arméns erfarenheter skulle ha behövts om Sverige skulle ge sig i krig efter 130 års fred.

JohnT
Medlem
Inlägg: 1690
Blev medlem: 04 maj 2002 13:44
Ort: Stockholm

Re: Finland kapitulerar 1939 och Sverige får Sovjet som gran

Inlägg av JohnT » 18 dec 2006 20:50

B Hellqvist skrev:Hur tror ni att det hade utvecklat sig om Finland inte hade klarat av Sovjets angrepp 1939, utan hade kapitulerat. Sovjetiska trupper hade stått vid Torne älv, och troligen även intagit Åland. Tyskland hade enligt planen tagit Norge och Danmark (Molotov-Ribbentrop-pakten var fortfarande i kraft), men efter operation Barbarossas inledning hettar det till på Nordkalotten. Skulle Sverige ha kunnat hålla sig utanför kriget, eller hade vi lierat oss med tyskarna?
Eminent fråga, dessutom startades ju tråden på rätt dag, pluspoäng.

Detta vore ju det mest realistiska utfallet av vinterkriget, eller hur?

Samlingsregeringen hade lite svårt att hålla ihop landet kring den 16:e februari 1940 så jag är inte helt säker att ens PA och kungen hade kunnat hålla oss utanför, i alla fall skulle bägge tappa en massa prestige.
Sedan tror jag att finska flyktingar hade påverkat opinionen enormt.
Det enda som hade hållt Sverige utanför var de Allierades tafflighet och Tysklands motstånd mot en Svensk aktion.

Sverige hade utan någon som helst tvivel varit aktiv i Fortsättningskriget. Efter en statskupp tillsattes en protysk regering som återupprättade hertigdömmet Finland som en del av regionen Sverige i det stortyska riket,
De allierade vinner till sist VK2 och Sverige läggs under Sovietisk dominans, för att frigöras genom de många körernas revolt hösten 1991.

Nått sånt va?

/John T.

Användarvisningsbild
Donkeyman
Medlem
Inlägg: 3142
Blev medlem: 05 feb 2004 18:29
Ort: Tromsø

Inlägg av Donkeyman » 19 dec 2006 09:27

Men jag tvivlar starkt på att det blivit en Sovjetisk ockupation av hela Finland ens om det Finska försvaret skulle ha brutit samman totalt under vinterkriget. Jag tror att man skulle ockuperat i huvudsak de områden man redan från början krävde i sitt ultimatum. Eller möjligen justerat dessa till lite lite större områden ifall det hade verkat mer praktiskt ur geografisk synpunkt.

Därefter hade man krävt neutralitet, tillsatt en samarbetsvillig regering, avrustat Finska krigsmakten och gett f***n i resten. Det gör att temat om en Sovjetisk närvaro vid Torne älv är lite väl teoretiskt. Möjligen skulle man ha anlagt ytterligare några militärbaser för att reducera den Finska revanschviljan men knappast där uppe. Jag tror alltså inte att man gett sig på en storskalig ockupation så länge man funnit något alternativ. Och ett underkuvat men "självständigt" Finland hade varit ett bra sådant.

Helt enkelt därför att det inte var de Sovjetiska krigsmålen den gången.

Något som man skulle ha tjänat på när Tyskland gick till anfall. Därför att Finland skulle inte ha varit i stånd att genomföra sitt Fortsättningskrig så som man gjorde. Sedan är det en annan sak om Tyskland skulle ha valt att marschera från NordNorge genom Nordfinland för att bredda Nordfronten. Och kanske ställt krav på direkta trupptransporter genom Sverige.

Och vad Sovjetunionen skulle ha gjort åt den saken.

myom
Medlem
Inlägg: 315
Blev medlem: 21 jan 2004 13:03
Ort: Gävle

Inlägg av myom » 21 dec 2006 11:58

cocteau skrev: - Hur såg förhållandet ut mellan dom "röda och vita" i Finland 1939. Fanns det en möjlighet att den svenska armén inte enbart skulle ses som befriare?
- Hur stor del av den finska armén skulle ha (tillåtits) retirera in i Sverige, hade den kunnat varit med in anfallet/återtagandet/befrielsen av Finland?

Jag tror att den finska arméns erfarenheter skulle ha behövts om Sverige skulle ge sig i krig efter 130 års fred.
Förhållandet mellan röda och vita tror jag hade varit totalt irrelevant, då finska kommunister, (utom i få fall, t.ex. de som begav sig till Sovjet för att bygga upp utopin, men som slutade i den sibiriska myllan som andra liknande naiva) inte såg Sovjetunionen varken som någon kommunistisk förebild, eller lockades av tanken att styras av Stalin.

De aktiva kommunisterna i trakterna norr om Ule Träsk (Oulujärvi) var bland de mest ivriga (och hatiska) försvararna av Finland mot ryssen. Detta baserar jag på vad jag läst och hört av nära släktingar som slogs i kriget.

Har någon någon källa till att f.d. "röda" skulle ha ställt till det för försvaret, eller sabotage? Jag har i alla fall inte hört något liknande utom i några enstaka fall (och dessutom var en som jag kommer ihåg "vit" under inbördeskriget men svängda om några gånger under mellankrigstiden, som extremister ofta tydligen gör)

Användarvisningsbild
cocteau
Medlem
Inlägg: 499
Blev medlem: 23 maj 2005 13:36
Ort: Gävle

Inlägg av cocteau » 21 dec 2006 20:59

Nej jag har absolut inga källor eller ens försökt antyda att det skulle varit så att de röda skulle gå sovjets vägar. Det var en fråga från mig om hur det var, eller rättare sagt hur det hade kunnat antagits vara.

Det jag försökte föra upp var att om nu Sverige på ett eller annat sätt skulle gå in i Finland, helt eller delvis, för att hjälpa eller befria, tror jag att det hade varit väldigt försvårande om dom hade varit ovälkomna av finländarna och en väldig fördel om dom varit välkomna.

Användarvisningsbild
erep
Medlem
Inlägg: 1060
Blev medlem: 21 maj 2009 14:23
Ort: Esbo, Finland

Re: Finland kapitulerar 1939 och Sverige får Sovjet som granne

Inlägg av erep » 22 maj 2009 22:38

Fakta:
Ryssarna hade ju order om att inte i misstag gå över svenka gränsen. Dessutom skulle de enligt samma order hövligt göra honnör åt svenska militärer vid svenska gränsen.

Åsikt:
Att de inte skulle ha okkuperat hela Finland efter att de slagit försvaret är fria fantasier.

Fakta:
7 armen hade som anfallsmål Helsingfors. 47 armekåren Uleåborg och Kemi, dvs. att kapa av Finland vid midjan och stänga landförbindelsen till Sverige. Genast efter anfallet grundade Sovjet den s.k. Terijokiregeringen, dvs.en marionettregering med exilkommunisten Otto Ville Kuusinen som flytt efter inbördeskriget till Ryssland. Terijokiregeringen slöt genast ett statsfördrag, en s.k. vänskaps- och biståndspakt med Sovjetunionen. Till pakten hörde ett hemligt tilläggsprotokoll, vilket inte än i denna dag publicerats. Historiker har ansett det sannolikt att det hemliga tilläggsprotokollet innehöll överenskommelle om sovjettruppers antal i Finland och hur folkrepubliken skulle förhålla sig till dessa.


Kommentar:

En kapitulation 1939 var aldrig nära. Alternativen var att gå med på en flottbas i Hangö (eller i dess närhet) och landavträdelser, eller inte gå med på dessa. Huvudorsakerna att finska regeringen inte gick med på kraven var att den ansåg att riksdagen och folket aldrig skulle ha godkännt ryska kraven och att man ansåg att landavträdelserna skulle ha lett till att de få finska militära anläggningarna som fanns vid gränsen blivit på den ryska sidan och man därefter inte kunnat försvara gränsen i Karelen och ännu på att man inte trodde på att Sovjet faktiskt skulle anfalla.

Spekulation:

Finland går med på ryska kraven och Sovjet upprättar en flottbas i Hangö, som före det utrymts. Gränsen på Karelska näset flyttas bakom de militära försvarsanläggningarna. Under början av 1940 fortsätter Sovjet pressa Finland politisk, maskinerar gränsincidenter både på näset och Hangöudden. Sovjet påstår att finska fregeringen är sovjetfientlig och kräver att kommunisterna som parti skall tilllåtas och att de ska tas med i regeringen och ges inrikesministerposten (som hanterar polisförvaltningen) och justitieminiserposten (som hanterar lagstiftning och val). Ryska trupprörelser iakttas både på näset och Kajanaland. Till Hangö skeppas hela tiden trupper, stridfordon, artilleri samt annan materiel. Finland går med på att tillåta kommunistpartiet och ändra regeringens sammansättning. Statspolisens peronal byts till kommunister och andra vänstersympatisörer, lika så befäl och en del av manskapet inom poliskåren. Sovjet kräver nyval. Finska regeringen går med på nyval, vilka förrättas under övervakning av kommunistledda jutitieministeriet. Resultatet förfalskas och kommunisterna får majoritet i riksdagen, bildar snabbt en kommunistegering med några få vänsterpersonligheter som inte är kommunister. Republikens president avlider i hjärtslag under skumma förhållanden. Nyval utses, där kommunisternas kandidat får absolut majoritet av elektorerna, som snabbt väljer kommunisten till president. Regeringen börjar byta befäl inom armén. Kommunisterna ordnar massdemonstrationer, poliskåren följer inte sina nya chefer och en stor del av poliskåren blir avsatt och nya poliser tas in från kommunisterna. Uppror utbryter på olika orter, skyddskåren mobiliserar och de få förband som finns, efterom reservisterna hemförlovats, drar ut från kasernerna, mot order från regeringen. Regeringen konstaterar att det råder uppror och kallar på sovjetiska trupper in i landet för att "trygga ordningen och folkväldet" som angrips av "fascister och vitbanditer". De fåtaliga arméförbanden och de lätt beväpnade skyddskårerna gör motstånd, men klarar sig inte längre än 2 veckor mot de tungt beväpnade och till antalet total överlägsna sovjettrupperna.

Norra Finlads civilbefolkning flyr till Sverige. Alla tillgängliga fartyg forslar flyktingar över Botniska viken och Ålands hav i skytteltrafik nattetid. Södra Finlands kust töms på fartyg, eftersom de alla begett sig i flyktingslast till Sverige. Flyktingarna uppgår till ca 700 000. Circa 70 % av de svenskspråkiga lyckas ta sig till Sverige.

Efter att "fascisternas" uppror kvästs, konstaterar regeringen att ickekommunisterna i riksdagen stött upproret och därför stiftar regeringen en lag om dessas avsättande och fängslande. Lagen strider mot grundlagen och har kommit till i grundlagstridig ordning, men det oroar sig inte regeringen om.

Massfängslanden utförs, koncentrationsläger grundas en masse.

Regeringen ingår en vänskaps- och biståndspakt med Sovjet och kommer överens om att ha sovjettruppr i landet för att skydda folkrepubliken. Den 7 april besluter den rensade riksdagen att ansöka om att få gå med i Sovjetunionen. Den 8 april godkänner Sovjet ansökan och ländernas regeringa konstaterar att sammanslagningen är effektiv fr.o.m. den 9 april. Den 9 april anfalls för övrigt Norge och Danmark av Tyskarna.

När Sverige nu var omgiven av totalitära stater som dessutom var i förbund. Sverige hade gräns direkt med Sovjet i norr och Sovjetiska trupper fanns på Åland, direkt utanför Stockholm. Huvuddelen av Sveriges väpnade styrkor var förlagda vid f.d. finska gränsen i Norrbotten, och nästan alla kustfästningar var riktade österut mot Sovjetunionen. Svenska regeringen hade fått meddelande om tyska invasionen, men Finlands anslutning till Sovjetunionen kom som en överraskning, även om de baltiska länderna redan visat exempel.

Den 11 april inleddes allmän mobilisering i med låg profil, för att inte provocera Sovjet och Tyskland, antalet man under vapen höjdes på några veckor från ca 100 000 till 520 000.

Svenska regeringen ombildades och fick en mera tyskvänlig profil. En mera sovjetvänlig profil var inte att tänka på.

Eftersom Hitler redan planerade anfallet mot Sovjet, värmde Tyskland snabbt relationerna med Sverige, genom förmånliga handelsavtal och genom att sälja vapen och ammunition i stora mängder från sommaren 1940. Svenska officerskåren, som även annars var tyskvänlig skolades till de tyska vapnen och blev samtidigt ytterligare tyskinriktade. Då Sovjet nu var genast bakom gränsen, ändrade den svenska regeringen kraftigt den svenska industrins produktionsinriktning. Vapen och ammunition producerades nu i stället för dammsugare, kylskåp och träförädlingsprodukter. Stor enhet om detta rådde både inom det politiska etablissemanget och bland det svenska folket.

Hösten 1940 började Tyskland först inom slutna kretsar förbereda Sverige på "möjliga politiska fördelar" som Tyskland kunde bidra med. Samtidigt pressade tyskarna på Sverige för att skära av kontakterna med de allierade. Först var pratet om fördelarna bara insinuationer, men vid årsskifter 1940/1941 börjar tyska höga diplomater och bl. a. Hermann Göring ge konkretare vinkar om både öst och väst. Svenska ledande politiker förkastade genast alla tankar om något mera permanent gällande Norge, men snart vann tanken om svensk hjälp till Norge under krigstid för att låta tyskarna lämna Norge, understöd. Sverige, Tyskland och Quislingregimen kom därför överens om svenska trupper i Norge, som brödrahjälp. Tyskland fick frigjort trupper från hela södra och mellersta Norge. Sverige skickade truppförband till Norge för "utbildning av norska trupper, försvar av Norges suverenitét och hjälp att hålla ordning". Sverige kände sig sålunda både som "befriare" och delvis under mindre press än tidigare. Quislingregimen fick legitimitét och kunde på inhemska arenan förklara att den kommit överens med tyska vapenbröderna om ett fritt Norge. De svenska trupperna i Norge utgjorde bara en bråkdel av de tidigare tyska och den nya norska krigsmakten som utbildades hade en mångfaldig anslutning jämfört med Quislingregimens försök. Svenskarna insåg att det var tveksamt med de nya truppernas lojalitet till Quislingregimen.

I öster erbjöds Sverige åteföreningen av Finland med en gräns på Karelelska näset, Onega näset (mellan Ladoga och Onega) och näset mellan Onega och Vita havet, inklusive Kolahalvön, dvs. de medeltida svenska kungarnas östpolitiks mål. Då Sverige även här utryckte en viss tvekan presenterades alternativet att överta Åland, svenskspråkiga Österbotten och de svenskspråkiga områdena i Nyland samt en restaurering av Norrbottens gräns från skamliga 1809, då gränsen mellan Norrbotten och Österbotten flyttades från Kemi älv till Torne älv. Samtidigt erbjöds att Finland skulle återuppstå men domineras i samförstånd av Sverige och Tyskland. Finland å sin sida skulle kompenseras med vida områden i öster i barrskogsregionen. Den bördiga ryska stäppen skulle Tyskland överta.

Samtidigt pågick folkmord i Finland. Den tidigare eliten och bildade klasser fängslades och samlades i väpnade aktioner. Yrkesmilitärena samlades i olika uppsamlingsläger som låg nära gamla gruvor. Processen blev kort, nackskott, uppsamling och transport ner i den uttjänta gruvan som sedan täpptes till. En stor del av prästerskapet och högre tjänstemannakåren samt näringslivets toppskikt gick samma öde till mötes.

"Vanliga" tjänstemän, lärare, affärsmän och föreningsledare, samt bönder med större ägor än småbönder samlades med familj till upsamlingscentraler, transportläger och sedan slutligen godståg. Tägen avtog med destination Sibirien och Centrala asien till orter där det varken fanns bostäder eller mat för de förvisade. Upp till 700 000 av en befolkning på 3,5 miljoner blev arkebuserade eller tvångsförlyttade. Särskilt den kvarblivna svenskspråkiga befolkningen blev föremål för repressalierna, eftersom de lokala kommunisterna ansåg att svenskarna var herrar och förtryckare. Svensprågiga småbönder, fattiga fiskare och arbetare på bruksorter förstod inte varför de skickades med tågen då de hela sitt liv varit vänsteranhängare. Sovjetryska överheten hade emellertid satt kvoter.

Sovjet började genast importera ryssar, eftersom 1,4 miljoner av den finska befolkningen på 3,5 miljoner flytt, arkebuserats eller förflyttats.

Då Tyskland anföll Sovjet den 22. Juni 1941 fanns de svenska väpnade trupperna, som nu uppgår till totalt 700 000 man grupperade i Norrbotten, Roslagen och även på östkusten mellan Nynäshamn och Karlskrona, de sistnämnda i defensiva formationer. Tyska och svenska marinen minerade Finska vikens utlopp i en hemlig operation två nätter före Tysklands anfall. Sovjetflyg bombade Stockholm Norrbotten och städer och militärbaser på östkusten dagen efter Tysklands anfall. Då bombanfallen fortsatte även nästa dag, gav den svenska regeringen en kommuniké, där den konstaterade att Sverige efter oprovocerade angrepp av Sovjetunionen är i krig med Sovjetunionen.

(nu räcker det för idag, jag fortsätter när jag har tid och ids göra det ;) )

Hellbastard
Medlem
Inlägg: 206
Blev medlem: 26 nov 2005 00:59
Ort: Stockholm

Re: Finland kapitulerar 1939 och Sverige får Sovjet som granne

Inlägg av Hellbastard » 18 jun 2009 22:33

Med tanke på vad Sverige i övrigt gjorde för att hålla sig utanför kriget: Sverige skulle inte frivilligt ha blivit krigförande.
Med tanke på hur överraskat och utmattat Sovjet var över den dyrköpta segern i Finland: Sovjet skulle inte ha anfallit Sverige.
Med tanke på att Nazityskland de facto inte anföll Sverige: Nazityskland skulle inte ha anfallit Sverige.

Ergo: Inte mycket skulle ha varit annorlunda under 2vkr om Sovjet hade tagit hela FInland.

Däremot under Kalla Kriget.

Användarvisningsbild
erep
Medlem
Inlägg: 1060
Blev medlem: 21 maj 2009 14:23
Ort: Esbo, Finland

Re: Finland kapitulerar 1939 och Sverige får Sovjet som gran

Inlägg av erep » 16 okt 2011 00:11

(har inte besökt sajten på länge)

du var ju mej en...

det skulle nog ha varit annorlunda för finländarna !

dra inte slutsatser på kontrafaktuella spekulationer i hur det gick. om ryssen skulle ha funnits vid torne älv och på åland, skulle den svenska "neutraliteten" ha sett ganska annorlunda ut.

neutraliteten är här ovan inom citat, eftersom den aldrig var en riktig neutralitet. i början av 2 världskriget bugage sverige de facto mot tyskland, och i slutet mot de allierade

Hellbastard
Medlem
Inlägg: 206
Blev medlem: 26 nov 2005 00:59
Ort: Stockholm

Re: Finland kapitulerar 1939 och Sverige får Sovjet som gran

Inlägg av Hellbastard » 16 okt 2011 11:59

Klart det skulle ha varit annorlunda för finländarna, men det torde väl vara rätt uppenbart att min kommentar gällde Sverige. Och visst skulle svenskarna i högre grad ha slickat ryska stövlar, på samma sätt som vi i den verkliga historien slickade tyska. Men jag har svårt att se att det skulle få några följder bortom det, alltså attSverige skulle ha dragits in i kriget. Det är ju det min kommentar gäller.

Och självklart har jag inte ifrågasatt att svensk "neutralitet" var just något anat än neutralitet inom citattecken. Jag använde ju inte ens det ordet!