Uttal fornnordiska

Diskussioner om språkhistoria, allmän språkvetenskap och den komparativa språkforskningen.
Evuul
Medlem
Inlägg: 23
Blev medlem: 15 jan 2014 22:25

Uttal fornnordiska

Inlägg av Evuul » 15 jan 2014 22:48

Hallå!

Jag har fattat intresse för det fornnordiska språket och försöker i skrivande stund att lära mig lite utav just det. Det har dock uppstått lite problem med olika uttal som jag tänkte om någon kunnig här inne kunde hjälpa mig med.

Exempel: ''Ráð þú mér nú, Frigg,
alls mik fara tíðir
at vitja Vafþrúðnis;
forvitni mikla
kveð ek mér á fornum stöfum
við þann inn alsvinna jötun."

Det jag undrar här är hur á, ú, é, í uttalas. Jag har mina aningar om hur det skall uttalas, men skulle gärna vilja ha lite hjälp från någon som förhoppningsvis är lite mer påläst än mig. Lämna gärna exempel.


Jag läser även Lars Magnar Enoksens ''Runor - Historia, tydning, tolkning'' och där beskriver han att Ä-runan kan uttalas både ''æ'' och ''ã''. Jag antar att æ uttalas som svenskans ''ä'', men hur uttalas då ''ã''? Han skriver att det ska vara ett nasalt a, men jag begriper inte riktigt hur det ska uttalas.


Tack på förhand!
''Þar kvelr Níðhöggr, nái framgengna."''

Jurgen Wullenwever
Medlem
Inlägg: 1235
Blev medlem: 12 nov 2006 00:46
Ort: Närke

Re: Uttal fornnordiska

Inlägg av Jurgen Wullenwever » 16 jan 2014 17:45

Precis hur något uttalades kan vi inte veta, men några approximationer kan ju göras även av den som är litet rostig i fältet efter många års träda ...

Nasalt a - tänk på "an" i franskan, ungefär, eller om du själv säger "bangård". När nasalkonsonanter försvann färgade de av sig på föregående vokal, som blev nasal, men dessa försvann vanligen senare, ehuru de levde kvar i vissa dialekter. Den enda av nasalvokalerna som fick en egen bokstav var a, som en följd av utvecklingen av den runans namn.

á ú é í - troligen ungefär som de långa vokalerna a u ä ie i nutida standardhögtyska, men det är en gissning. Folk kan ju ha låtit hur som helst.

ä-runan var ett i-omljutt a, och detta nya ä var troligen öppnare än det gamla ä som tidigare hade tecknats med e-runan, och då kan du nog tänka på finskt ä, eller öppnare ä före r i vissa former av svenskan. När diftongen ai övergått till nytt e fanns tre närstående vokaler, och det gamla ä sammanföll med något av dem, och för standardsvenskan gäller att det gick samman med i-omljutt a, men för andra dialekter gick gammalt ä samman med nytt e.

Ephraim
Medlem
Inlägg: 232
Blev medlem: 01 apr 2009 19:50

Re: Uttal fornnordiska

Inlägg av Ephraim » 16 jan 2014 19:16

Det kan finnas skillnader mellan olika texter hur de ska uttalas. Detta beror dels på dialektala och kronolektala skillnader (det är skillnad på äldre och nyare texter), dels på att moderna författare kan använda något varierande konventioner. De flesta grammatikböcker och ordböcker är baserade på språket i det isländska sagorna och det är också detta som utgör grund för den normaliserade stavning som ofta används. Detta är en relativt sen fornvästnordiska som skiljer sig en del från exempelvis språket äldre i svenska runinskriptioner. När de senare transkriberas används ofta något andra stavningskonventioner så du bör ha koll på varifrån texten kommer. Skillnaderna är dock inte enorma.

En viktig skillnad i uttalet mellan fornnordiska och de flesta moderna skandinaviska varieteter (inklusive isländska) är att fornnordiskan hade långa och korta vokaler och långa och korta konsonanter som var relativt oberoende av varandra. Långa vokaler anges med akut accent. Långa konsonanter dubbeltecknas.

Så vad gäller ‹á›, ‹ú›, ‹é› och ‹í› ska de alltså alltid uttalas långt medan ‹a›, ‹u›, ‹e› och ‹i› alltid uttalas kort. Notera också att ‹ú› alltid uttalas [uː] (som ‹o› i skog) och aldrig [ʉ̟ː] (som ‹u› i ful). På samma sätt uttalas ‹ó› alltid [oː] (som ‹å› i kål), aldrig [uː] (som ‹o› i plog). De korta motsvarigheterna uttalas likadant som de långa, fast kortare då. Kom ihåg att enkeltecknade konsonanter alltid uttalas kort oavsett längden på vokalen före. Detta kan vara lite knepigt för en svensktalande.

Det fanns normalt betydligt fler ljud än det fanns runor, så många runor kunde representera flera olika ljud. När texterna transkriberas till det latinska alfabetet brukar man dock försöka återge varje ljud med ett eget tecken.

Bokstaven ‹æ› kan vålla lite problem. I den normaliserade fornnordiska som är baserad på nyare fornisländska representerar bokstaven oftast en lång vokal. I återgivning av fornöstnordiska representerar den ofta en kort. Kort /ɛ/ och /e/ hade sammanfallit i nyare fornvästnordiska.
Som tumregel gäller följande konventioner:
Fornvästnordiska: ‹é› = /eː/, ‹æ› = /ɛː/, ‹e› = /e/, (‹ę› = /ɛ/)
Fornöstnordiska ‹é› = /eː/, ‹ǽ› = /ɛː/, ‹e› = /e/, ‹æ› = /ɛ/
(/ɛː/ uttalas som ‹ä› i nät eller kanske som det öppnare [æː] i här; /eː/ som ‹e› i smet)

Bokstaven ‹ö› hittar du inte så ofta i fornnordiska texter men om du gör det så motsvarar den antagligen inte svenskans ‹ö› utan är ett annat sätt att skriva ‹ǫ›. I din exempeltext motsvarar ‹stöfum› alltså ‹stǫfum› med normaliserad stavning, och ‹jötun› alltså ‹jǫtun›. Denna vokal ‹ǫ› (och dess långa motsvarighet ‹ǫ́›) uttalades antagligen [ɒ(ː)] eller [ɔ(ː)], det vill säga ungefär som ‹o› i block fast kanske mer öppet, eller som ‹o› i brittisk engelska lot. I modern isländska har denna vokal utvecklats till ett ö-ljud som också skrivs med den bokstaven. Notera alltså att ‹o› och ‹ǫ› förhåller sig till varandra ungefär som ‹e› och ‹æ›.

Angående nasalvokaler, de flesta fornnordiska texter saknar nasalvokaler så du kommer inte stöta på dem så ofta. I den nyare fornisländskan hade dessa helt försvunnit från språket. Vi vet dock att de fanns i äldre fornisländska (därför att den första grammatiska avhandlingen tar upp dem) och i runskrifternas språk. Det är endast älvdalskan och närliggande konservativa dalmål som nasalvokalerna levt kvar till denna dag. För att uttala nasalvokalerna kan du jämföra med franska eller portugisiska som båda har nasala vokaler. Nasalt ‹ã› uttalas alltså ungefär som ‹an› i franska banque. Ibland används en prick för att markera nasalisering, t.ex. ‹komȧ› ’komma (verb)’ uttalat [ˈkʰomã] med nasal vokal i slutet.

Notera också att ‹œ› väldigt ofta används som en lång motsvarighet till ‹ø›, främst av tekniska skäl. Bättre att använda ‹ǿ› dock.

Jurgen Wullenwever
Medlem
Inlägg: 1235
Blev medlem: 12 nov 2006 00:46
Ort: Närke

Re: Uttal fornnordiska

Inlägg av Jurgen Wullenwever » 17 jan 2014 19:47

Hm, jag tänkte helt på Sverige före 1100, och inte alls på högmedeltida och senmedeltida isländska ... :oops:

Vilken period och vilket land gäller frågan i tråden, om vi skall få något förtydligande?

Evuul
Medlem
Inlägg: 23
Blev medlem: 15 jan 2014 22:25

Re: Uttal fornnordiska

Inlägg av Evuul » 04 feb 2014 21:04

Ephraim skrev:Så vad gäller ‹á›, ‹ú›, ‹é› och ‹í› ska de alltså alltid uttalas långt medan ‹a›, ‹u›, ‹e› och ‹i› alltid uttalas kort. Notera också att ‹ú› alltid uttalas [uː] (som ‹o› i skog) och aldrig [ʉ̟ː] (som ‹u› i ful). På samma sätt uttalas ‹ó› alltid [oː] (som ‹å› i kål), aldrig [uː] (som ‹o› i plog). De korta motsvarigheterna uttalas likadant som de långa, fast kortare då. Kom ihåg att enkeltecknade konsonanter alltid uttalas kort oavsett längden på vokalen före. Detta kan vara lite knepigt för en svensktalande.


Bokstaven ‹æ› kan vålla lite problem. I den normaliserade fornnordiska som är baserad på nyare fornisländska representerar bokstaven oftast en lång vokal. I återgivning av fornöstnordiska representerar den ofta en kort. Kort /ɛ/ och /e/ hade sammanfallit i nyare fornvästnordiska.
Som tumregel gäller följande konventioner:
Fornvästnordiska: ‹é› = /eː/, ‹æ› = /ɛː/, ‹e› = /e/, (‹ę› = /ɛ/)
Fornöstnordiska ‹é› = /eː/, ‹ǽ› = /ɛː/, ‹e› = /e/, ‹æ› = /ɛ/
(/ɛː/ uttalas som ‹ä› i nät eller kanske som det öppnare [æː] i här; /eː/ som ‹e› i smet)

Jag tackar innerligt för ditt utförliga svar, det har verkligen hjälpt!

Dock så dök det upp ett par frågor i huvudet:

Ett kort ‹ó› uttalas alltså [ɔ], som ‹å› i lång, och ett kort ‹ú› uttalas [Ʊ], som ‹o› i bott?
Kan du förtydliga uttalandet av ‹æ› lite grann? Jag förstod inte riktigt tumregeln.
''Þar kvelr Níðhöggr, nái framgengna."''

Evuul
Medlem
Inlägg: 23
Blev medlem: 15 jan 2014 22:25

Re: Uttal fornnordiska

Inlägg av Evuul » 04 feb 2014 21:22

Jurgen Wullenwever skrev:Hm, jag tänkte helt på Sverige före 1100, och inte alls på högmedeltida och senmedeltida isländska ... :oops:

Vilken period och vilket land gäller frågan i tråden, om vi skall få något förtydligande?


Jag tänker lite generellt på Norden ca 750-1100. Jag är medveten om att det fanns dialektala skillnader och jag förstår att språket, likaså runorna, kan ändra sig något vid Sveriges inträde i medeltiden.
''Þar kvelr Níðhöggr, nái framgengna."''

Ephraim
Medlem
Inlägg: 232
Blev medlem: 01 apr 2009 19:50

Re: Uttal fornnordiska

Inlägg av Ephraim » 05 feb 2014 13:17

Evuul skrev:Ett kort ‹ó› uttalas alltså [ɔ], som ‹å› i lång, och ett kort ‹ú› uttalas [Ʊ], som ‹o› i bott?
Det finns inget kort ‹ó› eller kort ‹ú›. Vokaler markerade med accent är alltid långa. Det innebär att ‹sót› (’sot’) och ‹sótt› (’sjukdom’) båda uttalas med lång vokal, [ˈsoːt] respektive [ˈsoːtː]. Skillnaden är endast längden på konsonanten. Inte som på svenska alltså.

På svenska skiljer sig långa och korta vokaler åt både i kvantitet (hur länge de uttalas) och kvalitet (tungans position och läpparnas rundning). I fornnordiskan får vi anta att långa och korta vokaler uttalades med ungefär samma kvalitet. Kvantitet var helt avgörande.
‹u› (utan accent, alltid kort) uttalas eller [ʊ] (en oviktig detalj), ungefär som [ʊ] i bott
‹ú› (med accent, alltid lång) uttalas [uː] ungefär som [uː] i bo

Något som kan vara svårt är att skilja mellan de två å-liknande ljuden som finns i åtminstone vissa fornnordiska dialekter. Dessa två ljud skrivs ‹o› respektive ‹ǫ› när de är korta och ‹ó› respektive ‹ǫ́› när de är långa. Skillnaden mellan ‹o› och ‹ǫ› är att ‹o› uttalas med tungan högre upp i munnan medan ‹ǫ› uttalas med tungan längre ner. De förhåller sig till varandra på samma sätt som ‹e› förhåller sig till ‹æ›.

I svenskan finns en stor skillnad i kvalitet mellan vokalen i [oː] och vokalen i gått [ɔ]. Fornnordiskans ‹o› har ungefär samma kvalitet som vokalen i och ‹ǫ› har ungefär samma kvalitet som vokalen i gått. Men längdskillnaden måste man försöka tänka bort. Möjligen kan man uttala ‹ǫ› med tungan ännu lägre mer i munnen, ungefär som [ɒ] i (brittisk) engelska hot.

Evuul skrev:Kan du förtydliga uttalandet av ‹æ› lite grann? Jag förstod inte riktigt tumregeln.
Beroende på vilken fornnordisk dialekt texten är skriven på kan ‹æ› betyda lite olika saker. I fornvästnordiska (vilket ofta är vad du hittar i grammatikböcker och liknande) är ‹æ› alltid en lång vokal /ɛː/. Motsvarande kort vokal /ɛ/ (om den ens finns) skrivs ‹ę›.

I transkriberad fornöstnordiska är ‹æ› däremot en kort vokal /ɛ/ och då finns en lång motsvarighet ‹ǽ› /ɛː/.

Notera att det säkert finns undantag från dessa konventioner. I vissa fall, särskilt vad gäller fornöstnordiska, skrivs långa vokaler med makron istället för akut accent. Så då kan man hitta ‹æ› och ‹ǣ› istället.