Riktning och befintlighet, främst i tyskan

Diskussioner om språkhistoria, allmän språkvetenskap och den komparativa språkforskningen.
Användarvisningsbild
Markus Holst
Redaktionen
Inlägg: 6441
Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
Ort: Västergötland

Riktning och befintlighet, främst i tyskan

Inlägg av Markus Holst » 10 feb 2013 14:38

Har vi läst tyskan så vet vi att vissa prepositioner styr dativ och andra styr ackusativ. beroende på vilket proposition man använder, skall alltså det följande substantivet stå antingen i datum eller ackusativ. Det finns även vissa preositionen (wärend, wegen, ...) som styr genitiv.

En del prepositioner styr ibland ackusativ och ibland dativ, beroende på sammanhangen. Om prepositionen används för att ange en riktning, används ackusativ och om det anger en befintlighet, alltså ingen förflytnning, blir det dativ.

("In der Stadt fahren" är vad raggarna gör, åker runt i staden, men "in die Stadt fahren" är vad pendlarna gör på morgonen: åker till staden)

Nu funderar jag hur detta fenomen med kasus-styrning har uppstått. Vad jag förstår finns systemet redan i forn-språken, men vad kan man ana bortom det? Jag gissar att det är en hopklumpning av flera kasus, där vissa blivit ackusativ och andra blivit dativ. De som jag gissar är aktuella i detta fall är lokativ, som blivit dativ, och ablativ, som blivit ackusativ.

Har jag alls något rätt där, eller är orsaken en annan?

Ephraim
Medlem
Inlägg: 232
Blev medlem: 01 apr 2009 19:50

Re: Riktning och befintlighet, främst i tyskan

Inlägg av Ephraim » 10 feb 2013 22:56

Du är på rätt spår. En stor hopklumpning av kasus har skett (du har delvis rätt i vilka kasus som sammanfallit). Men detta förklarar egentligen inte hur styrningen uppstod till att börja med och varför vissa prepositioner styr mer än ett kasus.

För protoindoeuropeiskan (PIE) kan rekonstrueras åtta eller nio kasus: nominativ, ackusativ, dativ, genitiv, vokativ, instrumentalis, lokativ, ablativ och allativ. Vanligen brukar man inte rekonstruera allativ till PIE men kasuset finns i de anatoliska språken (såsom hettitiska) och spår kan finnas i andra dotterspråk. Förklaringen nedan blir snyggare om vi utgår från att PIE hade allativ.

PIE hade inga rena prepositioner. Istället fanns en grupp riktnings- och platsadverb som dels kunde användas för att styra verbet och dels kunde användas för att styra ett substantiv. Dessa adverb användes dock inte lika flitigt som svenskans prepositioner. Ofta kunde man nöja sig med ett bart kasusböjd substantiv enligt nedan:
* Lokativ uttryckte befintlighet på en plats.
* Ablativ uttryckte rörelse från en plats.
* Allativ uttryckte rörelse mot en plats.
* Instrumentalis uttryckte redskap eller medhjälpare.
* Genitiv tycks ibland ha kunnat användas istället för något av ovanstående kasus.

Ibland räckte inte dessa breda betydelser utan man ville precisera sig lite. Då kunde man placera ett adverb efter substantivet. De kunde alltså fungera som postpositioner (prepositioner fast efter substantivet). Platsarverbet *h₁en (> sv. i, ty. in) kunde alltså användas som postposition med lokativ för att markera befintlighet ’(inut)i’, med allativ för att uttrycka rörelse ’in i’ något och med ablativ för att uttrycka rörelse ’från (inuti)’ något. Och kanske med andra kasus också om det blev någon rimligt betydelse av det.

I detta skede var det alltså främst semantiska kriterier som avgjorde vilka adverb som kunde användas med vilka kasus. Ett adverb som uttryckte riktning ut ur något (*h₁eǵʰs > lat. ex) kunde förstås bara användas tillsammans med ablativ, inte därför att detta adverb formellt styrde allativ utan för att det det inte blev någon rimlig betydelse på andra sätt.

I vedisk sanskrit och i hettitiskan fungerar postpositioner ungefär på det sätt som kan rekonstrueras för PIE, där tar man bara till postpositioner när betydelsen behöver preciseras. I de yngre IE-språken har systemet dock utvecklats mot formell kasusstyrning och ofta mot prepositioner snarare än postpositioner. Dessutom har ju många språk slagit samman en hel del kasus vilket ökar behovet av prepositioner. Hettitiskan är som sagt det ovanligt genom att ha en produktiv allativform men dativ och lokativ har fallit samman. Vediskan använder ackusativ istället för allativ. Dock används dativ respektive ackusativ ofta i adverbial betydelse utan postposition i dessa språk.

I andra språk har sammanfallet gått längre. I grekiskan har lokativ och instrumentalis sammanfallit med dativ (dock ej i mykenskan), ablativ med genitiv och allativ med ackusativ. Latin har slagit samman lokativ (med få undantag) och instrumentalis med ablativ och allativ med ackusativ.

I de germanska språken har många kasus sammanfallit och de adverbiala kasusen i PIE är i stort sett borta, deras funktion har övertagits av de rent syntaktiska kasusen. Det finns spår av instrumentalis i vissa äldre germanska språk men annars har detta kasus sammfallit med dativ. Lokativ och ablativ sammanföll också med dativ, medan allativ sammanföll med ackusativ.

Om man beaktar hur PIE:s kasusformer sammanfallit i de germanska språken kan man faktiskt se spår av äldre mönster även i modern tyska. Jämför hur in kan följas både av dativ (från äldre lokativ) och ackusativ (från äldre allativ), att mit följs av dativ (från äldre instrumentalis) och att von följs av dativ (från äldre ablativ). Sen finns det väl i och för sig prepositioner som inte beter sig som förväntat.

Att vissa prepositioner följs av genitiv i tyskan, och andra germanska språk, tror jag ofta beror på att dessa härstammar från substantiv (följt av ett annat substantiv i genitiv som markerar ett ägandeförhållande). Som bekant följdes till av genitiv i äldre svenska (till fots), vilket beror på att prepositionen härstammar från ett äldre substantiv med betydelsen ’mål’. Dock kunde nog även PIE använda postpositioner tillsammans med genitiv ibland (sanskrit kan det definitivt) så i något fall kan det vara konservativt.

Användarvisningsbild
Markus Holst
Redaktionen
Inlägg: 6441
Blev medlem: 04 sep 2006 14:28
Ort: Västergötland

Re: Riktning och befintlighet, främst i tyskan

Inlägg av Markus Holst » 10 feb 2013 23:12

Tack! Allativ var en ny bekantskap för mig, och när jag nu är bekant med allativ förstår jag varför mitt resonemang med ablativ inte kändes helt hundra och jag ser ju nu att ablativ är kopplat till dativ. Det var en mycket intressant redogörelse du kom med.

Ephraim
Medlem
Inlägg: 232
Blev medlem: 01 apr 2009 19:50

Re: Riktning och befintlighet, främst i tyskan

Inlägg av Ephraim » 10 feb 2013 23:45

Man hittar i princip aldrig allativ i tabeller över rekonstruerade substantiv. Ibland kan böcker ha ett stycke eller två om möjligheten att detta kasus fanns. Jag vill gärna tro att det fanns mest för att det fyller en lucka. Hursomhelst så övertog nog ackusativ (med eller utan postposition) dess funktion ganska tidigt, dock först efter att de anatoliska språken delat sig från de övriga. Vissa indoeuropeiska språk (t.ex. tokariska, litauiska och möjligen mykensk grekiska) har utvecklat nya allativkasus som inte går tillbaka till PIE.

Edit:
Notera förövrigt att vilka kasus som sammanfallit nog har mer att göra med vilka former som blivit lika varandra p.g.a. ljudändringar än med betydelse. Det är väldigt vanligt att språk markerar indirekta objekt med kasus som uttrycker riktning mot något, alltså att man inte skiljer på dativ och allativ. Det gäller till exempel finska och tsez (båda språk som har väldigt många kasus i övrigt). Det kan jämföras med svenskans till och engelskans to som ju också kan fylla båda dessa funktioner. Därför är det egentligen ganska konstigt att slå ihop dativ och ablativ (riktning från något) som i de germanska språken men det beror nog främst på att pluralformerna var väldigt lika eller identiska. Att grekiskan slagit samman ablativ och genitiv beror istället på likheter i singularformerna för många substantiv.

Ephraim
Medlem
Inlägg: 232
Blev medlem: 01 apr 2009 19:50

Re: Riktning och befintlighet, främst i tyskan

Inlägg av Ephraim » 03 mar 2013 18:09

Det är förövrigt intressant att jämföra hur PIE kan ha fungerat med andra språk som kan kombinera två morfem för orientering och förflyttning för att uttrycka en mer komplex betydelse. De mest eleganta systemen exemplen hittar vi antagligen i de tseziska språken (som tillhör den nordöstkaukasiska språkfamiljen). Exempelvis i språket tsez (som gett språkgrenen sitt namn) finns fyra markörer för förflyttning:
* ingen förflyttning (essiv; eller lokativ för att jämföra med PIE)
* förlyttning från (ablativ)
* förflyttning fram till (lativ)
* förlyttning i riktning mot (allativ).

Var och en av dessa kan kombineras med en av sju markörer för orientering, som har betydelser som ’under’, ’ovanpå’ m.m. Exempelvis betyder besuro-ƛ-er något i stil med ’fram till under fisken’ medan besuro-ƛ-āy betyder ungefär ’från under fisken’. Här är alltså orienteringsmarkör som betyder ’under’ medan -er och -āy är förflyttningsmarkörer som uttrycker förflyttning fram till respektive från.

De tseziska förflyttningsmarkörerna är ganska jämförbara med PIE:s lokativ, ablativ och allativ. Åtminstone vissa av PIE:s postpositioner kunde nog fungera ungefär som tsez orienteringsmarkörer för att bilda mer komplexa betydelser.

Jag rekommenderar följande artikel:
http://www.academia.edu/661228/The_grea ... _case_hoax
Samt Wikipedia:
http://en.wikipedia.org/wiki/Tsez_language