U-137

Diskussioner kring händelser under kalla kriget, från krigsslutet till 1991.
Användarvisningsbild
dc
Medlem
Inlägg: 2100
Blev medlem: 03 feb 2007 23:21
Ort: Nättraby

Re: U-137

Inlägg av dc » 03 dec 2008 19:34

No one can prevent me from raising towers in babylon

Användarvisningsbild
Psilander
Medlem
Inlägg: 4658
Blev medlem: 12 jul 2004 12:28
Ort: Sverige

Re: U-137

Inlägg av Psilander » 03 dec 2008 20:00

:lol: :lol: Yeah, right :lol:
KGB mytomanen är igång igen

Man kör helt enkelt inte så långt in i avancerad skärgård, vid den tiden på dygnet utan ha nått jäkligt viktigt där att göra. Dessutom skulle konsekvenserna om hon inte gick in vara värre så nått skit har de haft för sig.

Targenor
Medlem
Inlägg: 123
Blev medlem: 17 nov 2005 08:50
Ort: Sollefteå

Re: U-137

Inlägg av Targenor » 03 dec 2008 21:43

Mats skrev:Falskspel om sovjetisk u-båt (Artikel från SvD)

U 137 var en världsnyhet i tio dygn. För svenska folket blev det första beviset på intrång och startskottet för elva års ubåtsjakt efter gäckande inkräktare. Än i dag finns en svensk ubåtsdebatt med troende och tvivlare.
Klart är i alla fall att det var klockan 19.57 den 27 oktober 1981 som ubåten gick på grund mitt inne i svenskt militärt skyddsområde.
När svenska flottan, först 15 timmar efter grundstötningen, gick ombord på U 137 började ljugandet. Det tyskklingande "U-boot U 137" som ryssarna skrev ner i ett svenskt anteckningsblock var bara ett kodnamn. I de svensk-ryska ubåtssamtal som genomfördes 1992-94 framkom att den riktiga beteckningen på ubåten var S 363.

Felnavigering eller inte?
Ryssarna skyllde på att utrustningen var ur funktion och man trott sig vara 100 km söderut. Men de svensk-ryska ubåtssamtalen 1992-95 visade att minst fem av navigationssystemen ombord fungerat.
Ubåtens kapten A M Gustjin löpte gatlopp inför tv-kamerorna när han togs till förhör på en svensk torpedbåt. Men han hade inte befälet på S 363.
Även efter grundstötningen förekom indikationer på andra främmande ubåtar i området. Att S 363 hade någon form av spionuppdrag är den svenska slutsatsen, men om den opererade ensam eller med andra ubåtar är oklart. Vid några av de kränkningar av Sverige som konstaterats som säkra fanns både miniubåtar och likadana Whiskey-ubåtar som S 363 på svenskt vatten. Ryssland har långt senare bekräftat att de verkligen haft miniubåtar med sabotageförband i Östersjömarinen.

Kärnvapen eller inte?
Dagen innan ubåten släpptes ut fällde statsminister Thorbjörn Fälldin bomben: "enligt de undersökningar som vi företagit är den sovjetiska ubåten med stor sannolikhet bestyckad med kärnvapen".
På presskonferensen blev det knäpptyst, en fälld knappnål hade kunnat höras. Skämten om "Whiskey on the rocks" frös till is.
Veckorna efteråt ifrågasattes Försvarets forskningsanstalts mätning, inte kunde väl en sådan gammal skorv ha atomtorpeder, taktiska kärnvapen?
Men i dag vet vi att S 363 ingick "i första linjen med permanent beredskap", enligt en sovjetisk kommissionsrapport. Ubåten var visserligen byggd 1957 men hade moderniserats så sent som 1980 och var, enligt senare ryska uppgifter, ute på sin första "stridsuppgift". 1995 års svenska kommission bekräftade bedömningen att kärnvapen fanns ombord.

Sedan 1997 vet vi också mer om Warszawapaktens angreppsplaner för Norden. Kring 1981 tränades uteslutande angrepp mot Västeuropa.
Fynd i östtyska arkiv visar att pakten i en manöver 1980 satte in 320 taktiska kärnvapen i den första anfallsvågen.
Att östsidans egna soldater och sjömän skulle dö i atomkriget var inget hinder, de egna förlusterna beräknades till 30-40 procent 1983.

Sådana fakta - kända först senare - visar på allvaret under de tio dagar som skakade Sverige. Den svenska statsledningen agerade under hård press. Sovjet krävde att få hämta hem ubåten.
Svenskt kustartilleri, örlogsfartyg och attackplan var ögonblick från att öppna eld om supermakten Sovjets fritagningsförband fortsatt in över territorialvattengränsen.

Svenska planer på att borda S 363 övergavs när dess kärnvapnen blev kända i en mindre krets.
Man höll andan och S 363 kunde dras loss den 6 november 1981 och eskorteras hem av den sovjetiska flottstyrkan.
Sovjetiske viceamiralen Kalinin tog emot S 363 och signalerade över radion till den svenska flottan:
"På återseende".

Hur ser ni på denna incident? Tror ni att det var en felnavigering? Om inte, vad hade U-båten för uppgift. Är det nån som var med när detta hände och kan komma med andra uppgifter? Jag vet inte om det är en skröna men jag har hört uppgifter om att man inte gav klartecken från högre ort att öppna eld när man hade en misstänkt u-båt på kornet.
Jag tror inte det var en felnavigering
U 137 hade fyra navigeringssystem. Decca-anläggning, gyrokompass, ekolod och radiopejl. Det är inte sannolikt att alla fyra utrustningar var ur funktion.

Dessutom under förhör så uppgav kaptenen och sekonden olika uppifter angående den position dom trodde ubåten hade. skillnaden ska ha varit runt 90km.
Dessutom ska det ha varit väldigt lätt att hamna på grund redan innan dom kommit in i skärgården
Ett väldigt detaljerat sjökort visades också för den svensk som först kom ombord, befälhavaren upptäckte detta och skickade efter ett nytt (som inte visade så mkt) ryssarna förnekade sedan kännedom om det första sjökortet.

Vad gäller att öppna eld mot misstänkt ubåt vet jag inte helt säkert, däremot fick man order att "gå så långt som nödvändigt" om u137 försökte fly vid losstagningen.

Användarvisningsbild
diravi
Medlem
Inlägg: 417
Blev medlem: 06 okt 2008 15:18

Re:

Inlägg av diravi » 04 dec 2008 11:41

Donkeyman skrev:Det var trots allt en avsevärd skillnad på telekommunikasion då och nu. I dag kan man faktiskt bevaka och leda även komplexa händelseförlopp oavsett var i världen man befinner sig. Den fysiska närvaron är inte längre nödvändig av praktiska skäl. Däremot har det stort symbolvärde när chefen infinner sig "on site" i egen hög person. Och naturligtvis politiskt värde när chefen råkar vara politiskt tillsatt.

När det gäller tsunamin så orkar jag inte uppröra mig över att ministern gick på teatern. Däremot upprör jag mig över att UD som är en skattefinansierad organisation inte funkade av sig självt. Dessutom upprör jag mig över att ministern inte informerade sig på ett ordentligt sätt. Den som hörde på BBC var uppenbarligen bättre informerad än Svenska samhällets högsta företrädare. Men det är en annan fråga än att personligen närvara och ta ledningen för eventuella aktioner.

När det gäller u-båtskrisen kan det ha en annan form av symbolvärde att göra som Fälldin. Han markerade tydligt att:

1. "Jag har förtroende för min organisation".
2. "Jag vet att mina underlydande agerar riktigt."
3. "Jag vet att de framför all relevant information till mig".
4. "Jag vet att de inte tar beslut som ligger ovanför deras kompetensområde utan att fråga mig"

Däremot kan man nog ifrågasätta om det var så smart att försvinna ut i "buschen" med den tidens telekommunikation. Stockholm skulle nog ha varit en mer lämplig plats att befinna sig på.
Det kan ju även vara ett symbolvärde för omvärlden, sovjetunionen i det här fallet, att inte dra allt för stora växlar på "krisen", om diverse regeringsföreträdare går på som om ingenting har hänt så kan ju det vara en signal till "katten" att det inte är någe allt för märkvärdigt med en "råtta på trappen", och att man därför inte behöver agera mer än nödvändigt.

Användarvisningsbild
predator
Medlem
Inlägg: 3640
Blev medlem: 04 sep 2004 14:22
Ort: Göteborg

Re: U-137

Inlägg av predator » 07 dec 2008 15:44

Finns det någon skiss eller karta på hur fartyg och kanoner och annat var grupperat?

Snacka med en kille som var med. Han var i ett av dom fasta grupperingarna som var där. Och han sa att dom hade eld order om båten försökte något men dom fick inte skjuta i fören på ubåten. Sen var det ju så att kanonerna inte hade blivigt skjuta på många år.

Sen räkna dom med att dom skulle HINNA få iväg 10 skulle innan robot kryssan vände hela sitta batteri imot dom.

Probos
Medlem
Inlägg: 389
Blev medlem: 12 jun 2008 00:35

Re: U-137

Inlägg av Probos » 01 jan 2009 21:50

predator skrev:Finns det någon skiss eller karta på hur fartyg och kanoner och annat var grupperat?

Snacka med en kille som var med. Han var i ett av dom fasta grupperingarna som var där. Och han sa att dom hade eld order om båten försökte något men dom fick inte skjuta i fören på ubåten. Sen var det ju så att kanonerna inte hade blivigt skjuta på många år.

Sen räkna dom med att dom skulle HINNA få iväg 10 skulle innan robot kryssan vände hela sitta batteri imot dom.
Jag har väl ingen skiss, finns säkert på Marinmuseumet i Karlskrona, men jag kan ge en liten beskrivning på fartygen var grupperade. Det var väl ingen direkt slagstyrka som Sverige kunde uppbringa men utan att kalla in folk så fick man skrapa ihop det som fanns ( undra vad vi skulle få ihop idag?). Fartygen avlöste varandra under de 10 dagarna men först var vedettbåten Smyge på plats som avlöstes av torpedbåten Piteå och torpedbåten Varberg. MUL 13 var på plats samt fyra små minsvepare. En näckenubåt (Neptun) låg vid baslinjen, kaptenen på denna ubåt ( Björn Hamilton) har beskrivit i örlogsmannasällskapets tidskrift hur han bl.a. följde en okänd ubåt inne på svenskt vatten samt stoppade en sovjetisk bogserbåt. Tullkryssaren TV103 var förtöjd vid U137, isbrytaren Thule spärrade inloppet.
Fallskärmsjägare låg grupperade på Torumsskär, KA2s beredskapstropp var också utkommenderade någonstans. Varför inte kustjägare användes kan man fråga sig.
På Torhamnslandet provades 12/80 ut (rörligt kustartilleri) och detta förband grupperades om (hade egen eldledning)
15.2 cm kustartilleri (förmodligen Tjurkö) samt senare 7.5 cm (Aspö?), Utlängan (Kssr, FRA).
4 minstationer bemannades.
Flygvapnet (Kallinge och Såtenäs)
Detta finns beskrivet i böcker, utställningar och utredningar om man vill gå ner på djupet.
predator skrev:Sen räkna dom med att dom skulle HINNA få iväg 10 skulle innan robot kryssan vände hela sitta batteri imot dom.
12/80 hade garanterat löst uppgiften, man sköt alltid minst 2 lag (salvor) och precisionen var sådan att måldatorn( arte) hade en liten slumpmässig spridning för att undvika att man träffade hål-i-hål på 25 km avstånd. Om Sovjet hade varit tvunga att först rekognisera grupperingen, försöka slå ut den med flyg för att kunna gå in mot Sverige och de hade inneburit regelrätt krig.
15.2 cm batteriet bemannades till viss del av tillgänglig icke utbildad personal, pjäserna sköts in under dessa 10 dagar och det tar inte så lång tid att utbilda personal på ett sådant system enbart för huvuduppgiften.

Användarvisningsbild
Perman
Medlem
Inlägg: 1467
Blev medlem: 09 feb 2005 23:45
Ort: Sverige

Re: U-137

Inlägg av Perman » 01 jan 2009 23:50

Probos skrev: Jag har väl ingen skiss, finns säkert på Marinmuseumet i Karlskrona, men jag kan ge en liten beskrivning på fartygen var grupperade. Det var väl ingen direkt slagstyrka som Sverige kunde uppbringa men utan att kalla in folk så fick man skrapa ihop det som fanns ( undra vad vi skulle få ihop idag?). Fartygen avlöste varandra under de 10 dagarna men först var vedettbåten Smyge på plats som avlöstes av torpedbåten Piteå och torpedbåten Varberg.

Vad gäller Smyge så hade hon nog inte varit till stor hjälp om det hade blivit allvar i det inledande skedet av incidenten, eftersom Karl Andersson i all hast endast hade räfsat samman en minimibesättning bestående 4 man (plus han själv). Detta trots att det egentligen fanns en beredskapsbesättning för Smyge eftersom hon var sjöbevakningscentralens ögon, men medlemmarna i denna jobbade till vardags samtidigt på Karlskronas örlogsskolor. M a o så hade det inte funnits möjlighet att t ex bemanna den 40 mm akan m/36 som fanns på akterdäck, även om så hade behövts. Man kan ju tex även tänka sig ett scenario där ett sovjetiskt bärgningsförsök redan varit i full gång med stöd av andra enheter (ev. ytterligare en ubåt) när Smyge kommit fram till haveristen. Faktum är man i själva verket inte ens hade tagit av kapellet från kanonen när man närmade sig den sovjetiska ubåten, detta eftersom Karl Andersson "inte räknade allvarligt med att behöva skjuta skarpt" (källa: boken Ubåt 137 av Hellberg/Jörle).

Probos skrev: På Torhamnslandet provades 12/80 ut (rörligt kustartilleri) och detta förband grupperades om (hade egen eldledning)
15.2 cm kustartilleri (förmodligen Tjurkö) samt senare 7.5 cm (Aspö?), Utlängan (Kssr, FRA).
4 minstationer bemannades.
Flygvapnet (Kallinge och Såtenäs)
Detta finns beskrivet i böcker, utställningar och utredningar om man vill gå ner på djupet.
predator skrev:Sen räkna dom med att dom skulle HINNA få iväg 10 skulle innan robot kryssan vände hela sitta batteri imot dom.
12/80 hade garanterat löst uppgiften, man sköt alltid minst 2 lag (salvor) och precisionen var sådan att måldatorn( arte) hade en liten slumpmässig spridning för att undvika att man träffade hål-i-hål på 25 km avstånd. Om Sovjet hade varit tvunga att först rekognisera grupperingen, försöka slå ut den med flyg för att kunna gå in mot Sverige och de hade inneburit regelrätt krig.

Man kanske ska nämna här att det var fråga om en 12/80 pjäs av försökstyp, inte ett helt batteri (källa: Ubåt 137 av Hellberg/Jörle).

Probos skrev: 15.2 cm batteriet bemannades till viss del av tillgänglig icke utbildad personal, pjäserna sköts in under dessa 10 dagar och det tar inte så lång tid att utbilda personal på ett sådant system enbart för huvuduppgiften.
På onsdagskvällen den 28 oktober när den sovjetiska undsättningsstyrkan närmade sig den svenska territorialvattengränsen så hade man dock bara haft tid och möjlighet att bemanna en av de fyra 15,2 cm pjäserna, men detta visste naturligtvis inte ryssarna. Så när eldledningsradarn övergick från spaningsmode till målföljningsmode så var den sovjetiska amiralen tvungen att agera och beordra att fartygen drejade bi utanför den svenska gränsen.

/Per

Probos
Medlem
Inlägg: 389
Blev medlem: 12 jun 2008 00:35

Re: U-137

Inlägg av Probos » 02 jan 2009 01:11

Perman skrev: Man kanske ska nämna här att det var fråga om en 12/80 pjäs av försökstyp, inte ett helt batteri (källa: Ubåt 137 av Hellberg/Jörle).
Helt riktigt, men nu måste man tänka på Ubåt 137 Hellberg skrevs 1984 och då var dessa system det vassaste Sverige hade inom artilleri och man kunde av sekretessskäl inte skriva så mycket detaljer om detta under den kallaste perioden av kalla kriget. Men KA2 fick den första prototypen KARIN 1 hösten 1977 och Karin II den andra, proven avslutades våren 1979. Mätstationen 727,728 specades 1981 och levererades först 1985. Det första fullskaliga 12/80-förbandet ingick i krigsorganisationen först 1985.

Perman skrev: På onsdagskvällen den 28 oktober när den sovjetiska undsättningsstyrkan närmade sig den svenska territorialvattengränsen så hade man dock bara haft tid och möjlighet att bemanna en av de fyra 15,2 cm pjäserna, men detta visste naturligtvis inte ryssarna. Så när eldledningsradarn övergick från spaningsmode till målföljningsmode så var den sovjetiska amiralen tvungen att agera och beordra att fartygen drejade bi utanför den svenska gränsen.
Den där uppgiften med spaningsmode och målföljningsmode undrar jag över, är det författarens egna slutsatser. Vad jag sett så kan en radar svepa med olika svephastigheter, uteffekt och "störningsmoder", själva målföljning är en egenskap i mätdatorn om man inte avser sektorsvepning där man låter radarn lysa upp där man tror målet befinner sig eller låta antennen vicka i den bäring mot målet.
Eftersom detta var ett äldre batteri så fungera e-platsen enligt följande. Radar presenteras på oscilloskåpliknande ppi, avstånd och bäring till målet överförs manuellt till mätdatorn av en operatör som först måste fånga målet manuellt. Vind och temperatur förs också in manuellt. Mätdatorn är stor som ett par garderober. På mätdatorn kommer elevation och bäring att presenteras manuellt på 2 numeriska skalor. Dessa värden förs över till pjäserna analogt där sidriktare och höjdriktare manuellt riktar in pjäserna genom att försöka matcha 2 visare. En sådan eldledning finns t.ex. att beskåda på Havstoudd eller Femörefortet idag. Det jag vill ha fram är att i dessa gamla system är det ingen skillnad mellan målföljning och spaning och den föredragna metoden var tv/laser.

Att 15.2 cm batteriet var det som avskräckte är nog också en tankevurpa, det bygger på att Sovjet visste att det fanns ett sådant batteri där. Det kraftfullaste Sverige hade då var "E1 - Första Flygeskadern "ÖBs Klubba" - Attack" det avskräckte nog mer iså fall. Men självfallet är det nu när det gått många år att även Sovjet förstod att för mycket stod på spel om man skulle helt sonika bara gått in och tagit hem U137.

Bjernevik
Medlem
Inlägg: 2511
Blev medlem: 26 sep 2002 11:40
Ort: Stockholm

Re: U-137

Inlägg av Bjernevik » 02 jan 2009 18:48

Probos skrev:Att 15.2 cm batteriet var det som avskräckte är nog också en tankevurpa, det bygger på att Sovjet visste att det fanns ett sådant batteri där.
Vad får dig att tro att Sovjetunionen inte hade XY på varenda fast kustartilleribatteri? Tjurköbatteriet hade trots allt funnits där sedan 40-talet...

Huruvida "målföljningsmoden" bestod i att man ökade svepfrekvensen, bara svepte i riktning mot fartygen eller gick över till hoppfrekvens ska jag låta vara osagt, det viktiga torde ha varit att det var någonting som sovjetisk SIS kunde uppfatta och som klargjorde för dem att svenskarna faktiskt var beredda att skjuta. Om elden sedan hade bestått av rb 04E eller 15,2cm smgr var nog mindre viktigt...

Probos
Medlem
Inlägg: 389
Blev medlem: 12 jun 2008 00:35

Re: U-137

Inlägg av Probos » 12 jan 2009 01:41

Bjernevik skrev:
Probos skrev:Att 15.2 cm batteriet var det som avskräckte är nog också en tankevurpa, det bygger på att Sovjet visste att det fanns ett sådant batteri där.
Vad får dig att tro att Sovjetunionen inte hade XY på varenda fast kustartilleribatteri? Tjurköbatteriet hade trots allt funnits där sedan 40-talet...
Jo det är väl troligt, Stig Bergling var nog ansvarig för detta.
Bjernevik skrev:Huruvida "målföljningsmoden" bestod i att man ökade svepfrekvensen, bara svepte i riktning mot fartygen eller gick över till hoppfrekvens ska jag låta vara osagt, det viktiga torde ha varit att det var någonting som sovjetisk SIS kunde uppfatta och som klargjorde för dem att svenskarna faktiskt var beredda att skjuta. Om elden sedan hade bestått av rb 04E eller 15,2cm smgr var nog mindre viktigt...
Svenska marinens PQ-system d.v.s signalspaningssystem på denna tid var i med dagens mått inte så avancerat men byggde på amerikansk teknik, jag tvivlar på att Sovjetunionen hade bättre utrustning vid denna tid, Sovjet kunde se att det var en inkommande radar samt frekvens men förmodligen ingen karakteristik, om de kunde få karakteristik så gällde de att Sovjet hade radarn i sina "bibliotek". Sovjet hade förmodligen mycket radar på sig också, PS-15, KSSR, flottan, flygvapnet och Nato så det var nog inte enkelt att urskilja allt.
Men jag menar att den utrustning som fanns vid e-platsen, "centralinstrumentet" förmodligen CI 510 ( Arte 710) inte har någon skillnad mellan spaning/eldledning, ppi:et var enkelt och man la ett rutnät med öar m.m ritat på overheadfilm rakt på.
Jag menar på med den information jag känner till i nuläget, att den sovjetiske befälhavararen ville säkert visa maktspråk genom att gå mot baslinjen men hade säkert order att inte eskalera konflikten och därför gick man inte närmare. Trots allt så löste det sig "politiskt", enda sättet att få reda på förloppet är väl att intervjua den sovjetiske amiralen, kanske detta är gjort?

Giggegubb
Medlem
Inlägg: 58
Blev medlem: 09 jan 2007 21:03
Ort: Norduppland

Re: U-137

Inlägg av Giggegubb » 31 jan 2009 16:04

Probos skrev:
predator skrev:Finns det någon skiss eller karta på hur fartyg och kanoner och annat var grupperat?

Snacka med en kille som var med. Han var i ett av dom fasta grupperingarna som var där. Och han sa att dom hade eld order om båten försökte något men dom fick inte skjuta i fören på ubåten. Sen var det ju så att kanonerna inte hade blivigt skjuta på många år.

Sen räkna dom med att dom skulle HINNA få iväg 10 skulle innan robot kryssan vände hela sitta batteri imot dom.
Jag har väl ingen skiss, finns säkert på Marinmuseumet i Karlskrona, men jag kan ge en liten beskrivning på fartygen var grupperade. Det var väl ingen direkt slagstyrka som Sverige kunde uppbringa men utan att kalla in folk så fick man skrapa ihop det som fanns ( undra vad vi skulle få ihop idag?). Fartygen avlöste varandra under de 10 dagarna men först var vedettbåten Smyge på plats som avlöstes av torpedbåten Piteå och torpedbåten Varberg. MUL 13 var på plats samt fyra små minsvepare. En näckenubåt (Neptun) låg vid baslinjen, kaptenen på denna ubåt ( Björn Hamilton) har beskrivit i örlogsmannasällskapets tidskrift hur han bl.a. följde en okänd ubåt inne på svenskt vatten samt stoppade en sovjetisk bogserbåt. Tullkryssaren TV103 var förtöjd vid U137, isbrytaren Thule spärrade inloppet.
Fallskärmsjägare låg grupperade på Torumsskär, KA2s beredskapstropp var också utkommenderade någonstans. Varför inte kustjägare användes kan man fråga sig.
På Torhamnslandet provades 12/80 ut (rörligt kustartilleri) och detta förband grupperades om (hade egen eldledning)
15.2 cm kustartilleri (förmodligen Tjurkö) samt senare 7.5 cm (Aspö?), Utlängan (Kssr, FRA).
4 minstationer bemannades.
Flygvapnet (Kallinge och Såtenäs)
Detta finns beskrivet i böcker, utställningar och utredningar om man vill gå ner på djupet.
predator skrev:Sen räkna dom med att dom skulle HINNA få iväg 10 skulle innan robot kryssan vände hela sitta batteri imot dom.
12/80 hade garanterat löst uppgiften, man sköt alltid minst 2 lag (salvor) och precisionen var sådan att måldatorn( arte) hade en liten slumpmässig spridning för att undvika att man träffade hål-i-hål på 25 km avstånd. Om Sovjet hade varit tvunga att först rekognisera grupperingen, försöka slå ut den med flyg för att kunna gå in mot Sverige och de hade inneburit regelrätt krig.
15.2 cm batteriet bemannades till viss del av tillgänglig icke utbildad personal, pjäserna sköts in under dessa 10 dagar och det tar inte så lång tid att utbilda personal på ett sådant system enbart för huvuduppgiften.

En fråga kring Ubåten Neptun -som fö kommer bli museiskepp i karlskrona: vet någon hur FC Neptun genomförde stoppandet av den sovjetiska bogserbåten? I ytläge antar jag men hur?

Användarvisningsbild
dc
Medlem
Inlägg: 2100
Blev medlem: 03 feb 2007 23:21
Ort: Nättraby

Re: U-137

Inlägg av dc » 31 jan 2009 20:40

Giggegubb skrev:
Probos skrev:
predator skrev:Finns det någon skiss eller karta på hur fartyg och kanoner och annat var grupperat?

Snacka med en kille som var med. Han var i ett av dom fasta grupperingarna som var där. Och han sa att dom hade eld order om båten försökte något men dom fick inte skjuta i fören på ubåten. Sen var det ju så att kanonerna inte hade blivigt skjuta på många år.

Sen räkna dom med att dom skulle HINNA få iväg 10 skulle innan robot kryssan vände hela sitta batteri imot dom.
Jag har väl ingen skiss, finns säkert på Marinmuseumet i Karlskrona, men jag kan ge en liten beskrivning på fartygen var grupperade. Det var väl ingen direkt slagstyrka som Sverige kunde uppbringa men utan att kalla in folk så fick man skrapa ihop det som fanns ( undra vad vi skulle få ihop idag?). Fartygen avlöste varandra under de 10 dagarna men först var vedettbåten Smyge på plats som avlöstes av torpedbåten Piteå och torpedbåten Varberg. MUL 13 var på plats samt fyra små minsvepare. En näckenubåt (Neptun) låg vid baslinjen, kaptenen på denna ubåt ( Björn Hamilton) har beskrivit i örlogsmannasällskapets tidskrift hur han bl.a. följde en okänd ubåt inne på svenskt vatten samt stoppade en sovjetisk bogserbåt. Tullkryssaren TV103 var förtöjd vid U137, isbrytaren Thule spärrade inloppet.
Fallskärmsjägare låg grupperade på Torumsskär, KA2s beredskapstropp var också utkommenderade någonstans. Varför inte kustjägare användes kan man fråga sig.
På Torhamnslandet provades 12/80 ut (rörligt kustartilleri) och detta förband grupperades om (hade egen eldledning)
15.2 cm kustartilleri (förmodligen Tjurkö) samt senare 7.5 cm (Aspö?), Utlängan (Kssr, FRA).
4 minstationer bemannades.
Flygvapnet (Kallinge och Såtenäs)
Detta finns beskrivet i böcker, utställningar och utredningar om man vill gå ner på djupet.
predator skrev:Sen räkna dom med att dom skulle HINNA få iväg 10 skulle innan robot kryssan vände hela sitta batteri imot dom.
12/80 hade garanterat löst uppgiften, man sköt alltid minst 2 lag (salvor) och precisionen var sådan att måldatorn( arte) hade en liten slumpmässig spridning för att undvika att man träffade hål-i-hål på 25 km avstånd. Om Sovjet hade varit tvunga att först rekognisera grupperingen, försöka slå ut den med flyg för att kunna gå in mot Sverige och de hade inneburit regelrätt krig.
15.2 cm batteriet bemannades till viss del av tillgänglig icke utbildad personal, pjäserna sköts in under dessa 10 dagar och det tar inte så lång tid att utbilda personal på ett sådant system enbart för huvuduppgiften.

En fråga kring Ubåten Neptun -som fö kommer bli museiskepp i karlskrona: vet någon hur FC Neptun genomförde stoppandet av den sovjetiska bogserbåten? I ytläge antar jag men hur?
Jag har det i någon bok hemma, kan kolla närmare sen, men;

Högsta fart i ytläge på en skärande kurs, kan lägga sig mellan U137 och bogserbåten. Bogserbåten vänder om . Vad kan den annars göra. Riskera kollision? Om ett Sovjetiskt statsfartyg avsiktligt skulle ramma en svensk militär enhet inom svenskt inre vatten kunde detta leda till eskalering. Bogserbåtens operation var en chansning som inte gick hem....

Vad har vi lärt oss? Alla nya ubåtar skall ha däckskanon som förr :P
No one can prevent me from raising towers in babylon

Emanuel
Medlem
Inlägg: 11
Blev medlem: 11 jun 2008 10:41

Re: U-137

Inlägg av Emanuel » 24 mar 2009 13:28

En fråga kring Ubåten Neptun -som fö kommer bli museiskepp i karlskrona: vet någon hur FC Neptun genomförde stoppandet av den sovjetiska bogserbåten? I ytläge antar jag men hur?
Björn Hamilton har skrivit en mycket läsvärd text om sina upplevelser 1981, även om torpedövningarna före U137.

Vi får tacka Google:s cache för att texten fortfarande går att läsa, den verkar nämligen ha plockats bort från Försvarsfrämjandets sajt. (http://74.125.77.132/search?q=cache:a89 ... =firefox-a

Jag tar mig friheten att klistra in texten direkt här. Hoppas att ingen moderator misstycker; det är långt, men som sagt läsvärt.
Ubåtsminnen Ubåt 137
Tisdagen den 27 oktober 1981 gjorde Björn Hamilton – 31 år gammal, med kaptens grad, 9 år efter officersexamen och 7 år efter FubOK (Förberedande Ubåtsofficers kurs) – sin första dykning som ubåtschef.

Kommendör Björn Hamilton blev regementsofficer i Flottan 1972 och har gjort en gedigen ubåtskarriär. De 15 aktiva åren i vapnet kröntes under 90-talet med befattningen Chef för 5.ubåtsflottiljen (krigsförband inom MKS med sammanlagt 5 ubåtar). I kombination med den uppgiften var kommendör Hamilton även Chef för Marinens Officershögskola, HM Konungens adjutant och resande försvarsattaché i Kanada. Kommendör Hamilton är sedan ett år sjukpensionerad till följd av sjukdomen MS.

Det var visserligen ett tillfälligt chefskap, som ersättare för ordinarie fartygschef (FC) på ubåten Neptun under två veckor. I den planerade verksamheten ingick emellertid, att jag skulle genomföra några gångdagar ! Jag hade flera gånger och flera år tidigare varit tjänsteförrättande ubåtschef, men då alltid under tid då ordinarie FC och delar av besättningen hade sommar- eller julledigt, dvs. under perioder då ubåten varken kunde eller var planerad att gå till sjöss.

Om minnet inte sviker så här 20 år efteråt, så tror jag att ordinarie FC var med ombord, eftersom hans semesterresa till någon Medelhavsö skulle starta först morgonen därpå. Hans närvaro ombord var dock enbart föranledd av hans särskilda intresse för de prov vi skulle delta i och inte för att kontrollera min förmåga som chef eller att vara backup. Jag hade så sent som dagarna före varit sekond på HMS Neptun. Hon var då endast något år gammal och representerade det senaste inom konventionell ubåtsteknologi. Jag har aldrig hört någon officer rangordna försvarsmaterielen utifrån tänkbara prislappar. Någon journalist hade dock beräknat ubåtens totalvärde (inklusive vapen) till 1 miljard kronor! Som fartygschef har man, förutom ansvaret för stora materiella värden, även ett för mig långt viktigare – nämligen för besättningen. I detta fall en besättning om cirka tjugo officerare och 5 värnpliktiga. Neptun är idag – till följd av det senaste försvarsbeslutet – tyvärr ”förtidsavgången”. Jag blev ordinarie FC på en systerubåt några månader senare.

Dykningen genomfördes på territorialhavet syd Ronneby någon gång under eftermiddagen. En stund före provstart och en god stund efter att vi intagit uläge, observerade jag i periskopet ljusen från helikoptrarna ur 13. helikopterdivisionen. Det var för dem vi skulle gå målgång under kvällen.
Proven avsåg test av målsökande torpeder fällda från tung helikopter. I proven deltog en rote tunga helikoptrar. ”Rotetvåans” uppgift var att dokumentera torpedens och ubåtens rörelse i vattnet. Torpeder har som standardutrustning inbygd strålkastare för det ändamålet. Ubåten Neptun hade tillfälligt utrustats med några positionsljus på däck, samt en stor och stark strålkastare fäst på torntaket och riktad rakt upp. Positionsljusens och strålkastarens strömbrytare var installerade i Neptuns manöverrum.

Målgången var okomplicerad och om jag minns rätt så genomfördes den helt i enlighet med provordern. En viktig förutsättning – som rimligen måste ha uppfyllts före och under torpedskotten – bör ha varit att provområdet inte stördes av något ovidkommande buller från exempelvis passerande ytfartyg. Härutöver ingick naturligtvis att vi skulle beakta provens höga sekretessvärde och undvika fällning då någon utomstående kunde tänkas observera torped- och ubåtsrörelserna. Förutsättningarna för spaning efter främmande ubåtar från Neptun var förmodligen begränsad, på grund av ubåtens snorkeldrift och helikoptrarnas hydrofonsändningar i närområdet. Därmed inte sagt att främmande ubåtar obehindrat hade kunnat uppträda inom eller i anslutning till provområdet. Jag förmodar nämligen att helikoptrarna, som vanligt genomförde fri ubåtsjakt inom provområdet före och efter provet. Proven leddes från den fällande helikoptern och ordergivningen skedde på någon ordinarie UK-frekvens. I provet deltog även någon torpedbärgare, förmodligen HMS Pelikanen.

Proven avslutades någon gång före midnatt, varvid vi intog ytläge och gick tillbaka mot vår ordinarie kajplats i Karlskrona Örlogshamn. Som fartygschef uppehåller man sig normalt på bryggan under gång i ytläge inomskärs och jag har fortfarande ett starkt minne av att det var en riktigt ”trolsk afton”, svag eller ingen vind och klar höstsval luft. Det orangefärgade lampskenet på Kungsholmsfort omgavs av lite dis. Det var en sådan där kväll då allt ljud når väldigt långt över havet. Avgasljudet från vår dieselmotor hördes förmodligen mycket långt, när vi gick in i skärgården mellan Kungsholmen och Aspö. Jag njöt, särskilt med tanke på att vår målgång hade genomförts så väl. Utö-händelsen och mina egna erfarenheter – från slutet av 70-talet, då vi jagade en stor sovjetisk ubåt som övade minfällning i inloppet till Nynäshamn – till trots, så kunde jag då inte ens tänka tanken, att besättningen på en ”stor sovjetisk ubåt” just då gjorde allt vad de förmådde för att komma loss från en uppgrundning 5 distansminuter ost om Försänkningen!

Vid 8-tiden morgonen därpå, onsdagen den 28/10, träffade jag – och de officerare ur Neptuns besättning, som hade varit direkt inblandade i proven – ”spanarna” och hydrofonoperatörerna från 13.hkpdiv som deltagit i proven. Mötet genomfördes i den så kallade ubåtsbaracken intill ubåtarnas kajplatser i Örlogshamnen. I denna före detta byggbarack hade ubåtsbesättningarna och ubåtslaget sina expeditioner och där fanns även ett kafferum stort nog att kunna användas för mindre möten som detta. Vi hade precis börjat mötet, med den sedvanliga koppen kaffe och lite allmänt erfarenhetsutbyte, när jag blir kallad till telefonen för ett ”viktigt samtal”. Det var en dam från Örlogsbasens sjöbevakningscentral som frågade mig om vi hade alla ”kamraterna hemma”. Det var en ovanlig fråga med tanke på att jag visste att hon var väl förtrogen med ubåtarnas ledningssystem och sekretessen kring ubåtspositionerna. Men eftersom jag kände henne väl och anade behovet av ett snabbt svar, så svarade jag att ”alla är hemma”, efter det att hon avslöjat att frågan var föranledd av att de fått någon civil rapport om att en stor ubåt var synlig inne i Östra skärgården, närmare bestämt på Gåsefjärden.

Kafferummet i ubåtsbaracken var spartanskt inrett. Där fanns bl.a. ett gammalt bord, enligt uppgift från de som var med på ”gamle kungens tid”, en relik från tidigare ubåtsbesättningars spartanska utrymme i Cisternskjulet. Bordets illa medfarna skiva var nu – liksom förr – dold med hjälp av ett påklistrat sjökortsurklipp, visande just Östra skärgården. Jag samlade mötesdeltagarna – som för övrigt representerade en stor del av landets ubåtsjaktexpertis – kring bordet och berättade vad som hade sagts från sjöbevakningscentralen samtidigt som jag pekade ut området i kortet. Om jag minns rätt, så delade alla uppfattningen att ”det verkar inte rimligt”. Alla tänkbara svenska ubåtar var ju vid kaj och på Gåsefjärden uppträdde de dessutom inte. Där var det allt för grunt. Vi enades om att det förmodligen var rapportören som förhastat sig. Det hade ju även hänt i Flottan, att någon oerfaren VO (vakthavande officer) till FC rapporterat ”ubåt i sikte”, när han under gång i Kalmarsund sett fyren Dämman avteckna sig i kikaren. En knapp timme senare – då vårt möte med 13.hkpdiv. i stort sett var klart – ringde damen från sjöbevakningscentralen igen. Med upphetsad stämma meddelade hon att ubåtens existens nu var bekräftad. ”Det är en stor sovjetisk ubåt som står på grund vid Hästholmen!”

Mötet med 13.hkpdiv. avslutades omedelbart och några ur Neptuns besättning satte av, för att som ubåtskunniga och dykare medfölja kommendörkapten Karl Andersson i motorbåt, när han i egenskap av stabschef vid Örlogsbasen åkte ut för att inspektera ”inkräktaren”. Jag åkte tillsammans med några andra från ubåtsdivisionen till Karlskrona lasarett, där vi i enlighet med en flera månader gammal kustflotteorder, skulle genomgå en – i vanliga fall oändligt uppskattad – repetitionsutbildning i olyckssjukvård. Jag, och de andra ubåtsmännen från ubåtsdivisionen i Karlskrona som deltog i kursen, var naturligtvis mentalt beredda och hoppades få order att gå till sjöss för att medverka i bevakningen av Ubåt 137, en sovjetisk benämning som av många förvanskades till U137. Vi ålade oss själva därför ständig personsökarpassning. Det kom dock inga larm den dagen eller kvällen, vilken vi för övrigt tillbringade på akuten. Där mötte vi många patienter och sjukhusanställda som tyckte att Försvaret/vi med våld skulle tvinga upp besättningen ur ubåten och spärra in dem i fängelse. Några av de yngsta kvinnliga sjukvårdsbiträdena var riktigt hatiska och kände sig kränkta av ”ryssen”!

På torsdagsmorgonen var jag åter ombord och deltog i morgonuppställningen med Neptuns icke fulltaliga besättning. En stund senare blev jag uppkallad till stabschefen på Örlogsbasen. Jag var nämligen äldste (den ende) ubåtschef i Örlogshamnen och stabschefen frågade om jag kunde genomföra ett spaningsföretag med ubåt i anslutning till territorialhavsgränsen. Uppgiften var, att om möjligt lokalisera de sovjetiska örlogsfartyg som man hade fått indikationer om och som antogs vara på väg mot Karlskrona. Äntligen!! Det var ju detta jag och besättningen hade väntat på.

Vi var dock inte en fulltalig besättning för ett så kvalificerat uppdrag. Jag vädjade därför om förstärkning från systerubåtarna och ubåtslaget, samtidigt som vi gjorde Neptun klar för gång. Det dröjde inte länge förrän vi hade fått ihop en komplett besättning och nu återstod bara att medelst krypterad signal orientera min verklige chef – Chefen för första ubåtsflottiljen – om att vi kunde och borde genomföra det spaningsuppdrag som örlogsbasen önskade. Så blev det och vi kastade loss vid halv tiotiden. Avsikten var att gå i ytläge till en dykpunkt ost Utklippan och därefter spana utmed territorialvattengränsen mot Hanöbuktens inre. På vägen mot dykpunkten passerade vi Ubåt 137 på avstånd 2,5 distansminuter.

Förutom vrede över att ubåtschefen hade kränkt svenskt vatten, så kände jag mig faktiskt lite tillfreds. Detta var ett oväntat bevis på att jag och många av mina kollegor måste ompröva värderingen av de sovjetiska ubåtsbesättningarnas professionalitet. Oavsett vilken uppgift ubåten skulle lösa, måste ubåtschefen ha haft ett överordnat direktiv att absolut inte bli upptäckt. Ubåt 137 var ju inte bara upptäckt, den var dessutom identifierad och självförvållat påtvingad ytläge! Som ubåtschef kände jag mig alltid obehagligt ”avklädd och sårbar”, när vi undantagsvis uppträdde i ytläge under stridsmässiga övningar. Jag undrade hur ”loosern” Gustjin kände sig? Måhända hade de eller någon annan rysk besättning lyckats gå in där tidigare. Gustjin skulle säkert – av sina chefer – ha blivit betraktad som ett ”ubåtsess” om uppdraget hade lösts felfritt. Nu väntade väl förmodligen ett hårt straff?

Kort tid efter passagen av ubåten fick vi en signal om att det tills vidare rådde dykförbud ost om Utklippan. Det var lunchtid varför jag beslutade att vi skulle avvakta stillaliggande på en position mellan Utlängan och Utklippan.

Strax före klockan 12 blev jag uppkallad till bryggan av en ivrig VO. Jag nästan springer uppför lejdaren till tornet, där VO ivrigt pekar österut mot en stor utsjöbogserare på väg rakt emot oss och därmed även på väg mot Ubåt 137. Bogserbåtens namn avläses med hjälp av kikare och periskop och efter konsultering av identifieringsböcker fastställs snabbt att det var ett sovjetiskt statsfartyg, namnet har jag tyvärr glömt. Det krävdes inte mycket fantasi för att förstå, att bogserbåten som kränkte både svenskt yttre och inre vatten var på väg för att dra loss Ubåt 137. En manöver som borde vara ganska enkel att utföra eftersom det till synes var fritt fram att gå ända intill ubåten utifrån havet.

Min första tanke var att med hänvisning till IKFN få stopp på bogserbåten på platsen. I enlighet med IKFN-föreskrifterna signalerade vi optiskt den internationella prejnings-/stoppsignalen. Bogserbåten tog dock ingen som helst notis om den signaleringen och inte heller våra försök att få kontakt på kanal 16. Nästa steg enligt IKFN skulle vara att avge varningseld från kanon eller handeldvapen. Våra ubåtar har inte förutsättningar att avge varningseld (torpedbeväpningen är av karaktären 1/0-funktion). Neptun var dessutom det enda örlogsfartyget i området och ingen annan kunde bistå med varningseld. Det återstod därför bara att rent fysiskt hindra bogserbåten från att nå fram till Ubåt 137. Det skedde inledningsvis genom att vi försökte lägga oss i vägen för bogserbåten. Bogserbåtsskepparen kunde dock, tack vare god fart och ett jämförelsevis lättmanövrerat skrov, lätt undvika kollision med Neptun genom att göra smärre kursändringar. Resultatet blev istället en ”jakt” mot Ubåt 137. Trots chiefens (maskintjänstchefens) och maskinisternas handpåläggningar så var Neptun något långsammare än bogserbåten. Det innebar att om vi gick samma sträcka, så borde de få tillräckligt med tid för att kasta över/ta emot en tross och dra loss ubåten innan vi nådde fram.

Som bekant har försvararen oftast fördelar i form av lokalkännedom, så även i detta fall. Jag kunde nämligen gå närmare land än vad bogserbåten gjorde. Det innebar i sin tur att Neptun hade förutsättningar att komma först till Ubåt 137 om jakten hade fortsatt. Detta insåg förmodligen även bogserbåtsskepparen varför han inte girade styrbord när han kom fram till förlängningen av Gäsefjärden. Bogserbåten fortsatte istället på västlig kurs mot Karlshamn och jag girade efter. Vi hade flera gånger under jakten skickat ”alarmrapporter” till Örlogsbasen om bogserbåten och vårt förföljande. Förhoppningen var att de skulle kunna insätta något ytfartyg som kunde fullborda en IKFN insats. Det enda resurstillskott som iaktogs var att ett av flygvapnets propellerdrivna skolflygplan – SK 50 – cirklade runt oss, förmodligen fotograferande. Den fortsatta jakten – med en fortsatt expanderande avståndsskillnad – skedde med hjälp av radar på grund av tätnande dimma. När vi befann oss syd Ronneby fick vi order att avbryta förföljandet och återgå till spaningsföretaget. Det var åter tillåtet att dyka och 13. patrullbåtsdiv. – under ombasering från Stockholm – skulle ingripa mot bogserbåten.

Neptun dök enligt plan ost Utklippan och vi kunde kort tid därefter registrera aktiv hydrofonsändning i ostlig bäring. Sändningen kom från någon sovjetisk jagare. Avståndet bedömdes vara stort och som svar på vår spaningsrapport, fick vi Örlogsbasens bedömning att detta inte var vårt mål, det antogs ligga mera sydligt. Vi fortsatte under långsam förflyttning att spana med alla våra spaningsmedel.

Cirka kl. 2230 när vi låg syd Utklippan, indikerade vi återigen aktiv hydrofonsändning från en sovjetisk jagare. Denna gång i västlig bäring och på ett betydligt kortare avstånd. Jag girar emot och när vi kommit närmare observerar jag den upplysta jagaren i periskopet. Den tända däcksbelysningen och lanternor visar att jagaren ligger till ankars. I närheten ligger många andra ankarliggande och några andra fartyg håller på att ankra. Jag hade aldrig tidigare befunnit mig i uläge så nära en fruktad sovjetisk jagare. Pinfärsk ubåtschef, med stort förtroende för besättningen och den egna förmågan – delvis bekräftat vid den tidigare bogserbåtshändelsen – bestämmer jag mig för att försöka få jagaren att börja sända i kontakthållningsmod med sin aktiva hydrofon. Det skulle vara lärorikt för både oss och underrättelsetjänsten. Tanken var att vid behov ”kila in” på svenskt territorialhav – för att undgå jagaren – om den skulle bli alltför närgången.

Ju mer vi närmade oss jagaren desto mer uppenbart blev det, att de antingen inte upptäckt oss i hydrofon eller så brydde de sig inte om oss. Jag intog därför utgångsläge akter om jagaren och gick med låg fart på parallellkurs och med parallellavstånd 75 -100 meter. Risken för att jagaren obemärkt skulle flytta sig bedömdes vara försumbar. Jag räknade med att få god förvarning genom att höra när de började spela hem ankarkättingen alternativt startade upp maskin. Under passagen observerades jagaren dessutom kontinuerligt genom periskopet. När vi var i höjd med akterskeppet, noterade jag att det stod en del människor på däck – väl synliga i skenet från däcksbelysningen. De tycktes inte ha upptäckt vårt periskop, men när jag befann mig i höjd med jagarens brygga – passageavstånd 75 -100 meter – beordrade jag tändning av tornstrålkastaren. I periskopet såg jag att vi nu hade skapat en stor grön ljusfläck som sakta förflyttade sig utmed jagaren. Personerna på däck började peka mot fläcken och jag tänkte att nu kopplar de väl om till anfalls/kontakthållningsmod för hydrofonen.

Men icke! Anspänningen – som hade varit tydlig bland oss i Neptuns manöverrum – försvann och jag fortsatte mot nästa ankarliggare, som också uppvaktades med tändning av strålkastaren. Under denna slalomåkning bland ankarliggarna registrerade vi en mängd data från våra spaningsmedel. Jag vill minnas att det sammanlagt var 10-12 fartyg som låg till ankars. Spaningen avbröts vid 3-tiden fredagen den 30 oktober. Vi hade då gått in på svenskt vatten och tog oss i uläge upp mot angöringsbojen där vi intog ytläge. Förtöjningen i Örlogshamnen bör ha skett cirka halv fem på morgonen. Hustru Elisabeth som alltid fört dygnsvisa dagboksanteckningar, läste nämligen häromdagen att jag hade kommit hem klockan 0500 den 30 oktober 1981.

Morgonen den 6 november eskorterades Ubåt 137 ut från svenskt till internationellt vatten. Där väntade amiral Kalinin ombord på jagaren Kasjin nr. 446. Jag hade, dagen innan av chefen för Kustflottan, fått i uppdrag att omedelbart efter det att ubåten lämnat svenskt vatten, genomföra ett avancerat spaningsföretag med Neptun. Jag skulle i uläge gå utifrån havet och in till Gåsefjärden!

Jag har fortfarande ett klart minne av att vi strax före Försänkningen mötte färjan Bore. Hon var på väg tillbaka till Örlogshamnen med en hord av journalister, vilka hade bevittnat det historiska återlämnandet av Ubåt 137.

Med tanke på den uppenbara risken att gå på grund under uppdraget, bad jag om att på förhand få skadeståndsbefrielse ifall ubåten skulle skadas. Ett löfte jag lyckligtvis inte behövde hänvisa till senare. Uppdraget löstes till fullo.

Anm. 1. Karl-Gustav Nilsson – då fiskare med egen trålare i Sturkö fiskehamn – har för mig berättat att när han och en annan trålare från Sturkö sent på söndagskvällen den 25 oktober 1981 – två dygn innan Ubåt 137 gick på grund – gick ut från fiskehamnen såg båda skepparna ett starkt radareko i närområdet. Ekot låg syd Skälören och de kan än idag gå ed på att det inte härrörde från något fast föremål i skärgården, såsom en prick e.dyl. Enligt Karl-Gustav – som redan då var en van sjöman och väl förtrogen med såväl vattnen som den normala radarbilden – manövrerade de emot, varvid föremålet som alstrade ekot gjorde en motmanöver, på ett sätt så att avståndet ändå förblev relativt konstant. Skepparna hade på skoj sagt till varandra att ”det var väl en rysk ubåt” och fortsatte därefter mot Midsjöbankarna.

Anm. 2. En kort tid efter Ubåt 137 händelsen uppstod en livlig diskussion om orsaken till att ubåten hamnade på grundet. Några anser än idag att Ubåt 137 gick på grund till följd av felnavigering. En felnavigering som – enligt dem – helt oavsiktligt skulle ha fört Ubåt 137 till svenskt inre vatten och Gåsefjärden. Jag delar absolut inte den uppfattningen och finner det uteslutet att en ”sovjetisk kollega/ ubåtsbesättning” skulle vara så inkompetent. Det var däremot bevisligen en felmanövrering. En sådan felmanövrering kan drabba även den bäste navigatören. Det är emellertid märkligt att FC – vid en så svår ”inträngning” – inte hade varit förutseende nog att förse sig med tillräckligt reservdeplacement i form av vatten i regler- eller ballasttank. Han genomförde förmodligen inträngningen på traditionellt sätt i så kallat mellanläge – dvs. med delvis fyllda ballasttankar. Vid grundstötningen gjorde han förmodligen också enligt ”handboken” dvs. han ”blåste överallt”. Detta räckte uppenbarligen inte. Ubåten flöt nog upp, men något misstag – oklart vad – gjorde att ubåten åter fastnade på grundet. Denna gång utan förutsättningar att ”blåsa” sig fri. Tankarna var redan tomma.

Anm. 3. Svenska kadetter tvingades tidigt lära sig svaret på frågan, ”När glädjes man i flottan?”. Svaret man önskade var ett citat ur ”Lärobok i Sjömanskap”. Jag måste tyvärr erkänna att det exakta citatet fallit i glömska. Innebörden av citatet är att ”man glädjes, om man varit förutseende nog att fästa boj och lina vid ankaret utifall…”.

Anm. 4. Jag fick senare information om att 13.ptrbdiv fått ett felaktigt läge på bogserbåten och sökt efter den ost Utklippan. Bogserbåten hade senare girat babord och efter ytterligare en tid lämnat svenskt vatten. Den anslöt därefter till den sovjetiska styrkan som utgjordes av en jagare och något ubåtsräddningsfartyg. Den styrkan uppvaktad av tyskt signalspaningsfartyg m.m. hade under kvällen lagt sig till ankars strax utanför den svenska territorialvattengränsen syd Ubåt 137.

Anm. 5. Jag förmodar att Amiral Kalinins bedömning inte enbart var relaterad till den ”gröna fläcken”, utan även var grundat på att patrullbåtar och torpedbåtar uppträdde till sjöss liksom att kustartilleriet börjat sända med avancerade eldledningsradar från öarna samt att spanings-, jakt- och attackflygplan regelmässigt uppträdde i området. Amiralen hade säkert gjort rätt bedömning. Om de sovjetiska fartygen hade passerat över vår territorialvattengräns, då hade jag beordrat avfyring av Neptuns stridstorpeder.

Anm. 6. 10 år senare träffade jag på andra sidan Östersjön en man som också hade varit med om händelserna kring Ubåt 137. Han berättade att han då tjänstgjorde i den sovjetiske amiralen Kalinins stab och var med ombord på Kasjin 446. Han log igenkännande när jag berättade min version enligt ovan. Förtroligt viskande berättade han, att amiralen under dagen hade givit ut en förberedande order, om att Ubåt 137 skulle fritas – vid behov med vapenmakt – tidigt på morgonen den 30 oktober. Fritagningsoperationen skulle påbörjas kl.0300. Den sovjetiske amiralen hade kl. 0230, dvs. när Neptun var på väg mot Angöringsbojen, samlat sin stab på jagarens däck och meddelat att fritagningsföretaget skulle återkallas. Anledningen var att det svenska försvaret i området hade vuxit till för fort. Han uppgav vidare att bogserbåten hade haft i uppgift att genomföra en snabb och överraskande lossdragning av Ubåt 137. Det var första draget i den ryske amiralens ”djävulska plan”. (Ett drag som alltså en svensk ubåt satte stopp för!)

Anm. 7. Jag blev häromdagen informerad om att tidningen GP, någon gång under 1990, publicerat en artikel om att den politiske officeren ombord på Ubåt 137 avslöjat att de sovjetiska örlogsfartygen – som legat omedelbart utanför territorialvattengränsen – hade haft för avsikt att frita ubåten med vapenmakt om så erfordrades. En uppgift som i så fall hade lämnats av två oberoende källor! Jag fick i samband med öppnandet av en minnesutställning om Ubåt 137-händelsen på Marinmuseum i Karlskrona, en pratstund med denne politiske officer som nu var särskilt inbjuden till stan. 1:e sekonden ombord på Ubåt 137, kaptenlöjtnant Vassili Bessedine, berättade då för mig att det var han som hade givit GP information om fritagningsplanerna. Jag passade även på att fråga honom om de ombord hade information om Amiral Kalinins planer. Han svarade att de inte kunde kommunicera på radio på grund av att svenskarna spärrade den förbindelsen. De hade dock fått den informationen på annat sätt – men med fördröjning. Jag antar att fartygschefen fick informationen skriftligt eller eventuellt muntligt.

Anm. 8. Den 18 oktober i år – dvs. nästan exakt 20 år efter Ubåt 137-händelsen – höll dåvarande statsministern Torbjörn Fälldin ett anförande vid Sällskapet Gillet´s kvällsarrangemang på Sjöofficersmässen i Karlskrona. Han talade under den passande rubriken ”20 år efter U137”. Anförandet var naturligtvis fokuserat mot hur han som statsminister hade upplevt några av de mest betydande händelserna och hur han politiskt hanterade dessa. Jag kände naturligtvis igen merparten, men blev mäkta förvånad över att bogserbåtshändelsen tycktes ha passerat obemärkt förbi statsministern, som för övrigt verkade ha haft god koll på läget. De direktiv och förhållningsregler han hade givit ut, nådde dessutom aldrig mig vid fronten som hade till uppgift att ytterst verkställa ”statsministerns beslut och riktlinjer” (Crises Management). Jag bad därför om att få inleda den efterföljande frågestunden. Inledningsvis förklarade jag att anledningen till att jag bett om ordet, var att min uppfattning om väsentliga händelser inte stämde med dåvarande statsministerns. Jag gjorde därefter en koncentrerad beskrivning över bogserbåtshändelsen samt vad jag hade fått veta angående den sovjetiska fritagningsplanen. Torbjörn Fälldin lyssnade intresserat och sa sedan att detta hade han aldrig hört talas om. Jag påtalade för de 130 åhörarna att det som hade sagts om fritagningen kom från en enligt min uppfattning säker källa men naturligtvis inte hade kunnat indikeras av oss för 20 år sedan. Det anmärkningsvärda var att informationen om bogserbåten uppenbarligen aldrig nådde den yttersta politiska ledningen. Torbjörn Fälldin hade särskilt betonat att man under onsdagen fått en framställan från Sovjet om att de ville att 4 namngivna fartyg skulle få gå in på svenskt vatten för att assistera Ubåt 137. En begäran som hade avslagits. Tänk vilken nytta jag hade haft av den informationen! Detta är praktexempel på vikten av dubbelriktad och snabb informationsutväxling mellan Regeringen och chefer för förband/enheter i nyckelroller. Försvarsmakten och regeringskansliet har förhoppningsvis tagit lärdom och blivit bättre på Crises Management.

Björn Hamilton

Bee_K
Medlem
Inlägg: 3
Blev medlem: 14 mar 2009 03:37
Ort: Gotland

Re: U-137

Inlägg av Bee_K » 25 mar 2009 17:28

Ang. felnavigering eller inte..
För att hamna där de gjorde och dessutom komma så pass långt upp på grundet måste de gått i ytläge med någorlunda hög fart. Det är för grunt för undervattensläge i åtminstånde ett sund som de måste passerat. Att också hålla en så hög fart i en så pass trång skärgård känns ju lite märkligt om de ville "smyga" in och riskabelt just för att det är svårt att navigera där.
Jag tror inte att det var meningen att segla in i Karlskronas skärgård, men om det var det så var meningen att de ville testa det svenska försvaret.
Jag är iaf ganska övertygad om att det var ett misstag... Eller för mycket vodka... :)

Emanuel
Medlem
Inlägg: 11
Blev medlem: 11 jun 2008 10:41

Re: U-137

Inlägg av Emanuel » 02 apr 2009 08:26

Intressant föreläsning på Marinmuseum ikväll:
I april besöks Marinmuseum av en historisk person. Hendrik Born var tidigare viceamiral i DDR:s Volksmarine. Han kommer att berätta om sina erfarenheter från kalla krigets Östersjön och hur han såg på Sveriges och andra länders roller i den kamp som utspelade sig mellan öst och väst.
På blt.se säger han följande om U137:
– Det var ett mysterium för oss. Vi vet inte varför det hände och fick ingen information. Några sa att det var planerat medan andra sa att det berodde på fylla.
Hendrik Born berättar att det dracks väldigt mycket vin och annan alkohol på ubåtarna under den tiden. Efter 14 dagar ute till havs tog det ibland slut.
– Det dracks sprit från ubåtens kompass när annan alkohol var slut. Då funkade inte kompassen och saker kunde hända.
Men hur var det med östtyska kränkningar av svenskt vatten? Viceamiralen skakar nervöst på huvudet som svar.
–Vi hade respekt för den svenska flottan. Men självklart hade vi spaning på Sverige, säger han lite kryptiskt.
http://www.blt.se/nyheter/karlskrona/be ... 247523).gm