Efter Palmemordet

Diskussioner kring händelser under kalla kriget, från krigsslutet till 1991.
Ördög
Medlem
Inlägg: 312
Blev medlem: 24 mar 2004 09:26
Ort: Helsingfors

Re: Efter Palmemordet

Inlägg av Ördög » 18 mar 2013 10:05

Under loppet av föga mer än ett år har jag inhandlat och läst såväl Kjell Östbergs som Henrik Berggrens mastiga biografier om Palme, plus Göran Greiders mer personligt hållna bok. Jag har också skaffat (på loppis) och ströläst Gunnar Walls bok om mordgåtan, och jag har sett den prisbelönta dokumentären i form av miniserie på SVT:s webbplats (där den naturligtvis inte mera finns).

Utan att vilja bli betraktad som Palmedyrkare eller ens anhängare till alla hans idéer, så måste jag erkänna att han är en fascinerande gestalt, som i mitt tycke definitivt förtjänar en egen tråd här på Skalman. En allmän tråd om Palme som människa och politiker, där man inte behöver älta mer specifika ämnen, som hans påstådda CIA- och KGB-kontakter. Även diskussioner om mordet kan föras i separata trådar.

Lite osäker till sinnes försöker jag därför återuppliva den här diskussionen. Jag är ju själv finländare, och därtill en smula för ung för att ha några egna hågkomster från Palme-epoken. Jag skulle därför uppskatta berättelser från vanliga svenska skalmaniter om hur de minns Palme, och vad de - och andra svenskar - anser om hans verk idag.

Devota hyllningstexter om Palme produceras oavbrutet på de socialdemokratiska portalerna s-info och s-bloggar, och på Flashbacks forum uppstår då och då trådar där Palmehatet flödar fritt. Här är ett exempel. Men det finns säkert mer nyanserade åsikter också - eller hur?
MajorLove skrev:När man diskuterar Olof Palme måste man skilja på vad han sade och vad han de facto gjorde. Politiskt verkade han stödja Öst och tidvis gå i Kremls ledband men han såg samtidigt till att Sverige återförsäkrade sig om amerikanskt militärt stöd vid en sovjetisk insats mot landet. Inrikespolitiskt gjorde han offentligt mos av "kapitalister" till "arbetarklassens" oförställda glädje, men samtidigt har de svenska storföretagen aldrig haft en starkare förkämpe och vän. Man skulle mycket väl kunna påstå att han lyckades ovanligt väl med att med idéologisk demagogi dölja det faktum att han var en synnerligen pragmatisk realpolitiker.
Just de här orden fick mig att tänka på ett inlägg som jag häromåret gjorde i Flashback-tråden ovan. Den finske diplomat-, författar- och journalistveteranen Max Jakobson, som gick bort för någon vecka sen i en ålder av 89 år, återkom till Palme flera gånger i sina böcker. Många av dem har getts ut i förträfflig svensk översättning, och jag vill verkligen rekommendera dem.

I en dessvärre inte översatt bok, Vallanvaihto (Maktskifte) från 1992, tecknar Jakobson ett fint porträtt av Palme, och skildrar hans högborgerliga bakgrund, och den betydelse som hans studieår i USA hade för hans utveckling. I USA finns det ingen arbetarrörelse i nordisk bemärkelse, så det är på universitetens campus som den politiska radikalismen gror. Jakobson blev 1972 Finlands ambassadör i Stockholm, efter flera år vid FN i New York, och han lade genast märke till den amerikanska stilen hos Palme. Inflytandet från USA märktes i hans retorik, inte minst i kampanjen mot Vietnamkriget, och i hans utnyttjande av TV-mediet. Men Jakobson kunde också skönja konflikten mellan den fräsiga retorikern och den alltmer desillusionerade realpolitikern:
Ideologen Palme förkunnade att politik är att vilja, men partiledaren Palme var en realist, som begrep att politik ändå bara är det möjligas konst. För att kunna förverkliga sina ideal måste ideologen få makten, men för att behålla makten måste han pruta på sina ideal. Kritikerna dömer ut honom två gånger: först för att vara utopist, därefter för att vara opportunist.

Hos Palme personifierades den eviga konflikten mellan idealism och realpolitik. Problemet för honom var, att då han blev ordförande för arbetarpertiet, var de stora visionernas tid förbi. Sverige var redan socialdemokratiserat. För Palme återstod den uppgift, som passade hans temperament illa - att leda maktbehållandets politik. Vardagskompromisserna draperade Palme i den verbala klasskampens rökridå. Minsta tvist kunde ge honom anledning att kalla massorna till barrikaderna. Hans sätt att spetsa till motsättningar var delvis en taktik som skulle hålla radikalerna i hans eget parti på gott humör, men gjorde säkert också hans stridslystna karaktär tillfreds.
Ett annat ämne som det numera tycks vara ganska tyst om är palmehatet från vänster.
hilbert skrev:Det intressanta med Palme var att han var hatad även av den radikala vänstern på 60 och 70 talet.
Det kan man se tex i Sjöwall Vahlös deckare där han skildras på ett mycket ofördelaktigt sätt,
och i tidningen proletären blev han utpekad som cia agent. Bakgrunden till det senare var en sk
världsungdomskongress i Prag i början av 50-talet där Palme opponerade sig mot den stalinistiska
dominansen under kongressen.
I en annan tråd på Flashback, där just Sjöwall-Wahlöös böcker avhandlas, berättar signaturen Gregor.Samsa följande (28 januari 2013):
Det många inte vet är att Sjöwall-Wahlöö var bland dem hätskaste i alla dem hatkampanjer som drevs mot Palme och tillslut bidrog till hans död. Jag frågade Henrik Berggren varför han inte tog med det i Underbara dagar framför oss och han svarade att det hade varit med från början, men han var tvungen att förkorta boken. Synd tycker jag. Hoppas någon skriver en C-uppsats om det någon dag.
Glöm inte att här också finns en tråd där man kan berätta hur man minns mordet på Palme.
viewtopic.php?f=22&t=23162&p=338660#p338660

Användarvisningsbild
Lasse Odrup
Medlem
Inlägg: 5236
Blev medlem: 06 jun 2006 17:13
Ort: Finland

Re: Efter Palmemordet

Inlägg av Lasse Odrup » 18 mar 2013 10:49

Ördög skrev: Ett annat ämne som det numera tycks vara ganska tyst om är palmehatet från vänster.
hilbert skrev:Det intressanta med Palme var att han var hatad även av den radikala vänstern på 60 och 70 talet.
Det kan man se tex i Sjöwall Vahlös deckare där han skildras på ett mycket ofördelaktigt sätt,
och i tidningen proletären blev han utpekad som cia agent. Bakgrunden till det senare var en sk
världsungdomskongress i Prag i början av 50-talet där Palme opponerade sig mot den stalinistiska
dominansen under kongressen.
I en annan tråd på Flashback, där just Sjöwall-Wahlöös böcker avhandlas, berättar signaturen Gregor.Samsa följande (28 januari 2013):
Det många inte vet är att Sjöwall-Wahlöö var bland dem hätskaste i alla dem hatkampanjer som drevs mot Palme och tillslut bidrog till hans död. Jag frågade Henrik Berggren varför han inte tog med det i Underbara dagar framför oss och han svarade att det hade varit med från början, men han var tvungen att förkorta boken. Synd tycker jag. Hoppas någon skriver en C-uppsats om det någon dag.
Därom kan jag ge besked, om herrn så vill ty jag var med.
Fast om det var hatkampanjer är tveksamt. Numera kallas all personkritik mot någon för hat, åtminstone i pressen men som jag minns var Palme inte mer "hatad" än t ex Reinfeldt i dag, som också har fått utstå ett och annat i media och på bloggar. Men kanske är det "hat" att i kör skandera "Palme och Geijer - Nixons lakejer!" ?

Att han var illa omtyckt av Sjöwall-Wahlöö är sant men de är numera vänsterikoner inom litteraturen och det passar nog inte att i dag erkänna att de var starka motståndare till Palme och hans politik.
Om det var några som verkligen förtjänar att kallas Palmehatare så var det Alf Enerström och Gio Petré men där fanns det vissa psykiska störningar som gjorde att åtminstone Enerström förtjänade epitetet.

Som jag minns det var det först efter mordet som man började tala om hat och hatkampanjer. Dessförinnan ansågs det nog mest vara legitim kritik.

Användarvisningsbild
lampros
Medlem
Inlägg: 1860
Blev medlem: 02 apr 2008 12:52
Ort: Härnösand

Re: Efter Palmemordet

Inlägg av lampros » 18 mar 2013 11:30

Som visat i trådstarten: Palme var när det begav sig illa omtyckt, även av vänstern. Men sedan han dog är han Sankt Olof.

Med det sagt har jag viss respekt för en och annan sida hos honom. Som att starta femkontinentsinitiativet, fritt från stormaktsinblandning. Bortsett från det gick han för långt när det, som TS visade, göra avgrundskonflikt av minsta lilla fråga. Han överdramatiserade. "Go all the way, then step back" hade varit det i sammanhanget bästa. Med lite moderation hade han t.ex insett att löntagarfonderfrågan var föga konstruktiv. Men han förstod sig inte på ekonomi. Och Kjell-Olof Feldt, som ju gjorde det, avskydde löntagarfonderna. Alltså gick det som det gick = början till slutet för sossarnas maktdominans.

LasseMaja
Redaktionen
Inlägg: 5041
Blev medlem: 22 jan 2003 08:19
Ort: Dalarna

Re: Efter Palmemordet

Inlägg av LasseMaja » 19 mar 2013 09:57

Lasse Odrup skrev:Fast om det var hatkampanjer är tveksamt. Numera kallas all personkritik mot någon för hat, åtminstone i pressen men som jag minns var Palme inte mer "hatad" än t ex Reinfeldt i dag,
Jodå, det faktiskt en helt annan sak. Först och främst ägde detta rum under 1970-talet en tid som präglades av det kalla kriget. Ett Sovjetryskt förgripande anfall och ett kärnvapenkrig var påtagliga realiteter. Till detta kom den stora vänstervåg vi levde i, med en mycket aktiv extremvänster, ockupationer och demonstrationer. Visst tyckte yttersta vänstern att han var en förrädare som gick borgerlighetens ärenden (vilket vi faktiskt i efterhand kan konstatera är delvis rätt, exempelvis genom samarbetet med NATO) Men hos den yttersta högern fanns det en helt annan dimension av det hela. Bara det faktum att Sverige stod utanför NATO tyckte en del var ett landsförräderi. Många var övertygade om att Palme sålde ut Sverige till Sovjetunionen och att en kommunistisk diktatur snart stod för dörren. Men kritiken var även bredare än så, här är ett exempel på sådan Palme sägs stå för:
familjeinstitutionens sönderfall, förgudning och missbruk av det
sexuella, extrem feminism, massaborter,
homosexromantik, avtagande respekt för
lag och ordning, en offentlig debatt som
domineras av uppblåsta besserwissrar, samt
salongsradikalism som bland annat yttrar
sig i stöd för totalitära ideologier